![[Mia-45]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Lätt att isolera sig
När man har världens värsta värk, yrsel och är allmänt nersatt mestadels av tiden.
Ja då är det faktiskt lätt att isolera sig från andra.
Man orkar inte träffa andra människor och vara social helt enkelt.
För mig kan det räcka med 1 timme…sen börjar det att susa i öron, jag hör sämre, jag blir mentalt trött helt enkelt.
Att vara bland många människor där det pratas hela tiden är jättejobbigt.
Jag har slutat träffa kompisar just pga detta.
För jag orkar inte.
De enda jag träffar nu är min mamma, min son och min pojkvän. Och så min granne som är min vän ibland också.
Det är fullt tillräckligt för min del.
Hur har ni det? Isolerar ni er från andra?
Jag behöver mycket egentid . Men samtidigt att regelbundet ha min familj runt mig.
Med familj räknas mina bästa vänner med familjer.
Vi har varit bästa vänner i över 10 år. Vi är familj.
…………………………………..
Sajtvärd sällskapskaniner och häst och ridsport(Rexkanin inaktiv)Medarbetare fibromyalgi och diabetes
Driver Djurflockens hunddagis och Djurflockens kaninomplacering
Jag isolerar mig från vänner och bekanta mellan varven, jag orkar inte riktigt med alla gånger.
Ja egentid är jätteviktigt så man hinner ladda om. Men ofta räcker det tyvärr inte med några dagar för min del.
Kan handla om veckor innan jag orkar med att träffa folk igen.
Beronende på hur pass långdraget och stökigt det varit.
Jag har alltid varit introvert, redan långt innan fibro eller psykisk ohälsa-diagnoserna. Idag har jag inte råd med att inte vara selektiv med vem jag träffar och när jag träffar dem och nu när man är vuxen kan man välja på ett annat sätt än förut. Det är dock inte fören nu de senare åren som jag faktiskt slutat ursäkta mig, komma med "godtagbara undanflykter" osv, jag säger bara rakt ut att jag behöver min ensamtid.
I sammanhang jag tvingas vara social kan jag bita ihop i stunden, men blir ofta sådär "socialt bakis" efteråt, ofta flera dagar.
#4: Känner igen det där med att välja.
Jag väljer och sorterar ut de jag verkligen bara inte orkar med.
Ser man de i affären när man är och handlar kan jag gå stora omvägar just för att slippa bli ståendes och prata med de. För jag vet hur de kommer fråga och mala och mala.
Som en tant förra veckan. Jag är bekant med hennes dotter. Har inte umgåtts med henne på mååånga år.
Då kommer hennes mamma och ställer sej och börjar fråga en massa om vart jag bor och vad jag jobbar med. Jag småpratade och sen sa jag att jag skulle vidare.
Hon känner inte mej så varför ens fråga en massa. Sånt tar sån energi av mej.
Sen vissa som man möter vill man prata med en stund.
Fast ibland så orkar man inte det heller men det är de som fattar.
Hoppas ni begriper vad jag svamlar om idag.😁
Jag brukar säga rakt ut att jag inte orkar. Blir de sur över det, så är det deras problem inte mitt 😉
Ibland stänger jag av telefonen så jag inte kan nås alls. Vissa dagar vill jag bara vara ifred, för alla. Även maken och barnen, men de respekterar det. De vet att jag inte alltid orkar .
Starta ny diskussion
