Min nära vän som led av fibro nåt så djävulskt under några år brukade skriva av sig till mig ibland när hen fick såna där kommentarer. Att folk verkligen trodde att det handlade om nåt som liknar mild träningsvärk eller att man sträckt sig lite och att det går över på någon dag.

Min vän kunde på sina värsta dagar inte lämna sängen. Undvek att äta och dricka för att inte behöva krypa till badrummet för ofta.

Det är ingenting man direkt fejkar för att man inte vill jobba eller är nåt man bara kan "rycka upp sig" från.

Jobb skygg - nej.

Men idiotiska kommentarer-ja.

Det hjälper absolut att " rycka upp sig" när man inte kan lyfta på besticken för att äta.
När man hänger över köksbänken och gråter.
Min kiropraktor sa det att om en normal människa som inte är van att ha ont skulle få vår värk skulle de tro att de höll på att dö.
De hade inte rest sig.
Vi fortsätter vårt liv.

( jag har idag b ingen riktig koll på att orden kommer i rätt ordning. Ändrat flera gånger. Hoppas det blir ok)

#2: Det är som med mina ångestattacker. Om någon här aldrig fått en så kan jag säga att man genuint tror att man kommer dö nu. Det är liksom automatiskt "nu dör jag" punkt och end of discussion. Jag har ju haft dem periodvis genom hela livet så nu är jag väl van. Men trots att jag upplevt dem i 30 år kan jag fortfarande ha tillfällen då jag tror det är nåt annat som händer och att japp, nu dör jag, tack för mig.

Det är samma fenomen som med depression eller annan psykisk ohälsa. Många säger att "sov bra, motionera dagligen och ät rätt" så löser sig ALLA såna problem. De förstår inte hur osynliga diagnoser kan vara precis lika svåra som såna som syns utåt. Men jag har lärt mig att såna människor är det inte ens lönt att dividera med eller försöka förklara för, det tar bara ännu mer av min energi som jag hellre lägger på roliga saker.

Det var som när min son inte hade fått sina diagnoser än.
Min släkt trodde han bara var lat. Eller arrogant.

När han sedan fick sina dianoser på papper så fattade de lite mer.
Och ännu mer tog det väl när min systers familjehemsplacerade barn nu har värre dianoser än min son.

Ja fattar inte varför en del inte kan förstå eller lyssna på vad man säger. Det är först när de själva råkar ut för det som enkronan trillar ner.
Då ska man vara så himla förstående gentemot de nu.

#3: jag har haft panikångest attacker och det är … ja som du säger. Nu dör jag.

#5: Japp, jag var lat hela mitt liv. Ful, fet, lat, och oduglig. Och så totalt värdelös för samhället och generellt. Det blev jag inlärd av i princip alla omkring mig. Lärare, klasskamrater, syskon till klasskamrater jag inte ens visste vilka de var, arbetsgivare, psykiatrin, läkare, FK och fan och hans moster.

Jag bad om en utredning här i min hemstad när jag var runt 21 tror jag. Blev blankt nekad. Du har fan inte asperger säger de, ingen mening att slösa resurser på dig. Jaha, okej då. 3-4 år senare fick jag diagnosen efter en utredning i Gävle där jag då försökt och misslyckats att studera. Igen. Kändes lite skönt när jag flyttade hem hit och sökte till psykiatrin och kunde trycka upp min officiella diagnos i nyllet på dem.

#0: Absolut inte arbetsskygg, men jag vet hur det känns att bli beskyllt för det.

Jag har väl egentligen tur i oturen att jag jobbar där jag gör. Jag har försökt dölja värken när jag har varit på jobbet, men det har jag inte kunnat. Några av våra läkare, och även ena chefen, är alldeles för uppmärksam på hur personalen mår, så de har sett när jag har värk 😊