Inte sjukskriven pga fibro men det var ett helvete. Jag hade dessutom säkert 10 olika handläggare under de första två årens kontakt med fk. En del hann jag aldrig ens ha någon kontakt med innan de hade ersatts. Sen fyllde jag ju 30 när jag hade fått godkänt och då ska man ansöka igen och det heter nåt annat så börjar hela karusellen om igen.

Jag är så jäkla tacksam för att den handläggare jag har nu (som jag enbart haft videomöte med) verkar ha vett innanför pannbenet. Hon var den som direkt sa "och så vill jag att du vet att visst tycker vi att du ska prova namn för insats som kan hjälpa, men det finns inga krav att om du känner att det inte hjälper eller att du inte längre vill ha den så tar vi bort dina pengar."

Vilket är exakt vad tidigare handläggare sagt. Jag har genuint fått hot varje gång de föreslagit nåt. För det har aldrig varit "och så är det viktigt att det fungerar för både dig och dem och att det känns bra och faktiskt leder till något positivt" utan alltid "antingen gör du det här NU eller så kan du gå och söka jobb."

Inte ordagrant, men ja du förstår nog vad jag menar ändå.

#1: Ja jag förstår inte varför de inte kan sluta hålla på så och tro på oss som verkligen behöver hjälpen.
Och att hota på det viset gör ju inte så man mår bättre precis.

#2: Det står dessutom i mitt officiella diagnosintyg typ fem gånger att jag är extremt känslig för krav och stress. Att jag helt enkelt inte klarar av det. Så känns så otroligt puckat att det första de gör är att ställa just krav, som skapar stress. Hallå????

Är som att säga åt dig som har värk "äheeeee meneeee du kan ju ta en alvedon bara när du vaknar så kan du ju arbeta heltid sen ju???"

Näe. Inte riktigt…

#3: Jag vet inte vad för åkomma du har vännen?
Nån psykisk ohälsa?

Känner igen det där. Min son är inne i samma sväng.
De som jobbar med psykisk ohälsa som tex psykiatrin, ska väl åtminstone veta och förstå hur människor med detta fungerar. Men icke då.

Ber man de att de ska ringa mej istället för sonen så ringer de sonen ändå.
Och sen säger de att han inte svarar.
Men hallå….jag vet inte hur många ggr jag fått förklara för de.
Och detta är bara en grej. Finns så mycket mer.

Och som du då har skrivet att du är stresskänslig osv. Och ändå håller de på.
😣

#4: Ja jag har asperger's syndrom, en djup depression, ångestproblematik, och livslång insomnia. Och en släng av PTSD men den är inte officiell diagnos, bara jag som insett det själv.

Ha, de historier jag skulle kunna berätta om min förra läkare! Han var, på ren svenska, dum i huvudet. Helt idiot. Han hade jobbat alldeles för länge och hade kort tid kvar till pension och hade slutat bry sig. Han brydde sig säkert vid ett tillfälle i sitt liv. Men när jag fick honom hade han slutat bry sig totalt. Skrev in alla möjliga lögner i min journal, t:ex att jag var drogsökande. Mamma skjutsade mig till akuten en gång mitt i natten när jag hade druckit och ringde henne och skrek att jag tänkte ta mitt liv osv. Vad hände där? Blev jag mottagen och omhändertagen på något minsta sätt? Sa det något till mig eller min mamma om vad de kunde göra eller vad vi kunde göra? Njet. "Det står i din journal att du är drogsökande, vi måste be dig att gå annars måste vi kontakta polisen."

Härlig känsla. Jag grät av ångest i bilen och mamma var så arg att hon inte kunde få ur sig ett ord. Fick bo hos dem några dagar då.

Ja sen var det ju den där gången jag färgade mitt hår rosa. För att det var lite roligt och jag hade inte haft den nyansen förut, så why not! Träffade läkaren när det var nygjort. Sen träffade jag honom ungefär två-tre månader senare, då hade det rosa gått ur och jag var blond. Kommer in, sätter mig, och han sitter framför datorn och sådär lite mumlande läser upp om vårt senaste besök i journalen så att jag hör honom medan jag sitter och skruvar på mig. Så säger han "jaja, ja… ja jo." Kollar på mig. Ler. "Ja, hehe, det står ju här att du hade rosa hår förra gången. Jaja, jojo. Nu är det ju lite mer normalt." Ler igen.

Okej, och vafan hade det med min psykiska ohälsa att göra så du kände att du behövde SKRIVA NER I MIN JOURNAL ATT JAG FÄRGAT HÅRET?!

Han kanske trodde att hårfärgen gick ner i rötterna och in i hjärnan och att det gjorde mig mer deprimerad eller nåt. 🙄🤷‍♀️

Och känner medlidande för dig med angående sonen och just telefonsamtal. Jag har telefonskräck, och jag har sagt det till psykiatrin många gånger. Så när de ringer så har de möjligheten att det antingen står okänt nummer (då svarar jag inte) eller så står det "psykiatrimottagning" och då svarar jag. Vilket alternativ tror du de körde med i flera års tid???

Men, en positiv glimt är att jag till slut gick ut från mitt möte med läkaren, gick direkt till receptionen, och sa med respektfull men skarp ton "jag SKA byta behandlande läkare, hur gör jag det?!" Personen i kassan såg inte ens förvånad ut, eller frågade varför. Hon hade nog hört det flera gånger förut. Någon månad senare träffade jag (via videosamtal, då hon inte arbetar lokalt) min nuvarande läkare och hon är underbar! Konsekvent, säger nej ibland, men respekterar mig, lyssnar på mig, försöker förstå mig, och behandlar mig som en vuxen människa med viss intelligens. Inte som en femårig dumstrut som den andra läkaren talade till mig.

Så jadu. Både psykiatrin och FK… vad man svurit över dem under åren som gått.

#5: Men alltså….jag blir rent förskräckt!!! 😫
Tydligen kan de skriva in vad de vill i våra journaler. Men du som patient ha rätt att få det borttaget.
Det förstör så mycket med andra kontakter inom vården om det står fel.
Vet av egen erfarenhet då sonens dåvarande läkare (min arbetsgivare) skrev in att han var beroende av en viss medicin. Vilket han INTE var.
Detta fick sonen lida av länge för att det stod i hans journal. Så när vi bytt läkare överallt så har de ju trott detta.
Tills nu då han går hos min läkare som jag har jobbat ihop med innan.

Bra att de till slut lyssnade när du ville byta läkare. Det är så viktigt att få rätt.

#6: Ja nu står det inte i min journal längre. Jag hade under en period svårt att ta medicinen enligt ordination. Det erkänner jag direkt. Och efter min tredje (tror jag det var) överdos när läkaren kom och mötte mig och mamma där jag låg inlagd på akuten så sa han "nu måste din mamma vara med dig varje gång du ska hämta ut medicin, för det här kan vi inte riskera igen."

Det var jag helt med på, för jag förstod ju också att antingen fick jag ingen medicin alls, eller så ansvarade mamma för den. Och då gjorde vi så i en lång period att hon hade min medicin, och jag fick för några dagar i taget. Vi började med tre. Sen blev det fem. Sen en vecka. Sen tio dagar… osv.

Problemet uppstod när läkaren vägrade ändra på detta även när flera år gått där vi hade ökat stegvis och tagit baksteg direkt om jag misskötte medicinen och jag i dåläget hade fått alla mina mediciner direkt av mamma. Då skötte jag dem och tog dem som jag skulle och hade inga överdoser eller något liknande. Men läkaren vägrade ändra på det. Och mamma började bli så jäkla trött på det. För det förstörde så mycket för henne. Hon ville kunna resa med sin make, hon ville kunna åka ut till stugan och bo där några veckor, hon ville kunna göra sina saker med sitt liv utan att behöva skriva in en massa olika datum i kalendern där hon MÅSTE befinna sig i stan för att hennes över 30-åriga dotter skulle kunna få sin medicin.

Jag förklarade hela denna historia för min nya läkare första gången vi hade möte. Och hon läste i journalen noga och lyssnade på mig noga. Sen sa hon, men du, då gör vi såhär nu du och jag. Vi kommer överens om att jag litar på dig när du säger att du sköter dina mediciner som du ska, och du lovar att vara ärlig och erkänna direkt om du inte gör det så får vi börja om från början igen med att din mamma måste hämta ut medicinen.

Jag började gråta när hon sa det, för jag hade kämpat i typ två år med att få det ändrat. Och mamma blev så jäkla lättad också. Och jag har skött mina mediciner sedan dess, med några få undantag, men då har jag erkänt det för läkaren och det har inte handlat om en överdos utan om att jag t:ex en kväll tog en halv extra tablett och dagen efter tog en halv mindre eller nåt. Vilket hon var okej med, för det var när mamma hade blivit sjuk och jag mådde mycket sämre då.

Mitt liv och mammas liv blev helt plötsligt så jäkla mycket mindre komplicerat.

Och jag förstår att din son fick lida. Inte konstigt om det står att han är beroende av nåt att det blir problem. För då vill de ju inte ge en det, eller ibland ens något likvärdigt eftersom de kan anse att man är en riskperson som kan bli beroende av det andra också. Jag hade problem med alkohol för typ 7 år sen eller nåt. Min dåvarande läkare krävde att jag skulle söka hjälp för det. Vilket jag gjorde. Han kollade aldrig om jag hade sökt hjälp trots att jag fyllt i papper där min kontakt fick berätta exakt vad vi pratade om och hur det gick på min resa att bli nykter.

Så jag fick kämpa med mediciner pga det också, eftersom det stod i många år att jag var alkoholist (vilket jag aldrig var heller, utan jag själv medicinerade INNAN jag fick mediciner) i min journal och det är ju ett jävla gissel också. Nya läkaren ringde faktiskt till personen som jag fortfarande har kontakt med och kollade läget. Fick bekräftat att ibland snubblar jag till men att jag på det stora hela absolut inte har de alkoholproblem jag en gång hade. Och tog genast bort och redigerade i journalen.

Speciellt med tanke på att min mor gick bort förra året, så tror jag det räddat mitt liv att jag fick en ny läkare. Tänk om jag hade haft min gamla läkare och ingen mamma som kunde stötta? Hade aldrig överlevt det.

Fattar inte att personer som han får spela med människors liv på det sättet.

Jag var sjukskriven länge. Men tillslut var jag "frisk " och utförsäkrad.
Vi hade möten med f- kassan och facket på jobbet. När f-kassan sa " du kan inte ha 2 sjukdomar. Du får välja en" . Då bröt jag ihop helt.
Försökte jobba 50% men gick inte. Gick ner till 25% o fick stämpla ledig utan betalning.
Under tiden överklagade vi. Fick även hjälp av en högre uppsatt politiker som är släkt med min man att skriva överklagan.
Själv kan man bli arg och frustrerad när man ska skriva något viktigt
Men det hjälpte inte.

#8: Du kan inte ha två sjukdomar?! Shit, jag har fyra diagnoser, jösses, vilka tre måste jag välja bort? 😬

Vilken jävla idiotisk kommentar, förlåt för språket, men seriöst.

Försäkringskassan verkar ha satt nåt skumt i system i mitt fall. De godkänner inte en sjukersättningsansökan, men efter att jag gick en utredning hos deras egna utredare så sjukskriver de mig med sjukpenning var tredje månad utan problem eftersom jag anses inte bli frisk. Fattar inte varför de inte bara kan ge sjukersättning, det är ju i princip det jag har nu men ständigt måste hålla på med sjukskrivningsintyg.

#9: då hade jag bara 2. Några fler nu..

Jag bröt ihop totalt. Bland chefer, f- kassan och alla övriga. Man säger inte en sån sak. Jag hade helst inte haft någon diagnos

#10: Tror det har med åldern att göra. Det blev så för mig när jag fyllt 30 (förlåt om du inte gjort det än och jag gör ett antagande!) för innan kunde jag bli sjukskriven i över ett år i taget. Nu ser jag det inte som jobbigt dock, då jag äääntligen fått en helt underbar läkare vid psykiatrin. Vi "träffas" (hon jobbar inte i stan, så vi har videochatt) ungefär var tredje månad. Hon frågar hur går det, hur fungerar medicinen, har någonting förändrats, hur mår du. Liksom lite sånt, och vi pratar igenom det. Sen förlänger hon sjukskrivningen utan omsvep, skriver i princip samma intyg varje gång. Sen diskuterar vi medicineringen mer ingående och gör ändringar om det behövs annars så får jag förnyat recept om det behövs och så är det över. Tar drygt 40 minuter skulle jag vilja säga. Nu är jag sjukskriven ända till februari så lite längre denna gång än vanligt.

Men ja det blev så efter jag fyllt 30. För då är det tydligen nåt med att antingen får man förnya det i kortare perioder med nytt läkarintyg varje gång. Eller så blir man ansedd att man aldrig någonsin kommer kunna arbeta i någon form eller ha någon praktik eller studera eller någonting och man blir förtidspensionerad. Och det är inget de vill göra i första taget. Min ersättning heter nåt i stil med typ sjukpenning i särskilda fall i fortsättningsnivå eller nåt knasigt. Tidigare var det sjukersättning det hette om jag inte minns fel.

Jag tycker åldersgränsen är knasig. För jag kan hålla med dem om att 30 är ganska ungt att bedöma att man aldrig kommer kunna arbeta någonsin i någon kapacitet. VISST det kan absolut vara något man kan bedöma redan i den åldern. Men många kan ju också till en viss del komma ut på någon slags sysselsättning. Även om man typ arbetar fem timmar i veckan på ICA eller nåt, så räknas det som att man på någon kapacitet är arbetsför. Och även om man inte får egentlig lön utan ändå får ersättning genom FK.

Tycker gott de kunde lagt denna gräns vid 40 eller 45 åtminstone. Men ja, mammas bästa vän är väl nästan 60 nu och hon har haft denna form av ersättning eller haft kortare prövoarbeten senaste 20 åren. Men nej, de säger fortfarande "vi kan nog lyckas hitta något du kan göra!" och förtidspensionerar henne inte. Trots att man garanterat borde kunna säga att hon kommer inte kunna arbeta inom någon kapacitet.

Jag har dock "turen" i detta fall att de förstår att jag för tillfället mår så pass dåligt att det inte ens är tal om att prova på någon slags faktisk sysselsättning. Jag har boendestöd och jag har något som heter samcoach. Men det är ingenting där de sätter krav eller försöker knuffa ut mig på nåt. I längden visst, då är väl tanken att vi kanske ska lyckas hitta nåt jag åtminstone kan prova på även om det är bara några timmar i veckan. Inte för att få lön eller göra karriär, utan mer för att komma ut i samhället mer, eftersom jag som det är spenderar hela min tid ensam med djuren och träffar de som jobbar i kassan på coop oftare än jag träffar någon annan… Men det är inget som är aktuellt nu. Jag har varit sjukskriven i drygt 8 år om jag inte minns helt fel. Minst 7 iaf. xD

Förlåt om det blev långt, och jag kan inte lova att det jag säger stämmer 100%, men detta är vad jag fått förklarat för mig av flera olika personer både som arbetar vid FK och andra inom psykiatrin och sådana insatser. :)

Jag behöver dock inte fylla i några papper eller nåt varje gång. Utan jag bara pratar med min läkare, får automatiskt en tid inbokad alldeles innan nuvarande sjukskrivningsperiod går ut och så förnyar hon.

#11: Men eller hur. Ingen som faktiskt har en diagnos som försämrar deras livskvalité vill ju ha en diagnos. Men en del verkar tro att man typ väljer sina problem…

#12: Det är PRECIS så med min son.
Han är 30 fyllda och skulle haft sjukersättning men de skriver intyg och han får sjukpenning med 2-4 månader i stöten.
Besöket hos hans läkare på Psyk tar kanske en kvart. Och så skickar hon in läkarinyget och sonen behöver inte göra mer än att gå till läkaren dessa gånger.

#14: Ja men då minns jag nog rätt att det är där gränsen går. Och de gör så här därför att det är klart att de skulle vilja om det är möjligt att man kommer ut i samhället i någon slags kapacitet. Typ, min läkare tror inte på att jag någonsin kommer kunna regelrätt arbeta, i den bokstavliga bemärkelsen. Däremot hoppas hon för min skull att jag kanske lyckas göra något i framtiden som just gör att jag kommer ut. Att jag träffar några människor. Att jag känner att jag gör nytta och har lite rutiner. Det skulle jag ju vilja egentligen också. Önskedrömmen vore att en dag komma ut åtminstone några timmar i veckan, göra något jag tycker är roligt, känna att jomen vad bra jag varit idag!! och så gå hem nöjd på kvällen.

#12 Det funkar precis likadant för mig. Så det är egentligen inget problem om jag har sjukpenning eller sjukersättning som så för det flyter på med min läkare. Jag tycker bara det är korkat när Försäkringskassans egna tester visar en sak och de ändå envisas med att nä, vi fortsätter krångla med intyg var tredje månad fast vi själva fastställt att saker inte kommer förändras. Det måste ju bli så mycket mer administrationsarbete för dem som de kunde lagt på alla de fallen som får vänta 4-5 månader på godkännande för att FK har för mycket pappersarbete att hinna med.

#16: Det är just det där att man gärna inte vill förtidspensionera för tidigt, för när man gjort det beslutet, då… vad ska man säga. Deras ansvar för insatser försvinner då. Alltså då är ju beslutet gjort att du ALDRIG kommer NÅGONSIN kunna få bättre livskvalité, så då är det ingen som kommer försöka jobba med dig för att kanske hitta NÅT du kan göra, oavsett om det handlar om något jätteroligt, som inte är fysiskt/psykiskt krävande, som tar 30 minuter varannan vecka, är gratis, osv osv osv. Deras mål är ju att hjälpa oss med livskvalitén och inte bara få ut oss i 100% arbete sen bye bye nu behöver du inte oss mwohaha.

Min handläggare jag hade för några år sen erkände att om vi förtidspensionerar dig då kommer vi inte erbjuda dig x, inte y, inte z, och du blir en siffra i en databas och ingen kommer tänka "men oj, nu har det kommit en ny aktivitet i staden där calcifer bor, något hon sagt tidigare att hon älskar, så då kan vi kontakta henne, låta henne veta, förklara om hon kan söka ekonomiskt stöd som betalar för det eller hur hon kan ansöka om en stödperson som följer med henne dit så hon inte behöver gå själv om det är jobbigt" och sånt där.

Visst då får du pengar livet ut, men som sagt, om man känner att de inte "bryr" sig nu, har de fattat det beslutet då är det på riktigt och även om något helt nytt fantastiskt skulle dyka upp som skulle kunna göra just DIG jätteglad så är det inget de någonsin kommer låta dig få veta.

Saker inom dig kanske aldrig kommer förändras, det vet ju du såklart bättre än mig! Fysiskt eller psykiskt. Men saker utanför kan ju tekniskt sett möjligen förändras. Saker som alltså inte tär på dig eller där du förändrar dig, men nya saker utvecklas, nya saker dyker upp, nya metoder, nya… ja allt det där. Jag tror aldrig att jag som det ser ut omkring mig nu någonsin kommer att må bra. Någonsin. Men jag måste också erkänna att om något förändras som är utanför mig och min livsbild och allt det där - som jag inte gör något för att det ska förändras utan det sker av sig själv eller genom uppdateringar eller vad man nu ska säga. Kanske kan det påverka min utsida på ett sätt som åtminstone gör att jag ler en extra timme i veckan. Eller nåt sånt.

#17: Det är säkert så de tänker. Att de väntar med sjukersättning just för den sakens skull.
Och i och för sej är det ju bra. Men jag tänker att de kan lägga sina resurser där det bättre behövs. Det är ju sånna långa väntetider på allt nu.

Om en person mot all förmodan inte kan gå ut i jobb. Så avsluta och ge sjukersättning.
Om sen denne hittar något den VILL och klarar av att göra ja då kan väl denne ta reda på lite själv hur den kan göra för att komma dit.

Jag tänker som så att OM/NÄR jag får min sjukersättning. Då tar jag nog tag i gamla fritidsintressen igen. Tex att försöka börja rida.
Om min kropp klarar av det men jag vill testa.

#17 Jag förstår tanken, men tycker precis som Mia att i många fall hade det gjort större nytta om de lade resurserna på de som faktiskt behöver snabba beslut. Dessutom är sjukersättning inte helt satt i sten

"Du får sjukersättningen tills vidare. Det betyder att du får den till och med månaden innan du fyller 65 år, om inget händer som påverkar din sjukersättning innan dess.

Din arbetsförmåga kan förändras över tid och det kan i vissa fall komma behandlingar eller mediciner som kan förbättra din arbetsförmåga, därför gör vi en uppföljning med några års mellanrum." (https://www.forsakringskassan.se/privatperson/sjuk/funktionsnedsattning-eller-langvarig-sjukdom/sjukersattning-)

Så det innebär inte att det inte går att dra tillbaka sjukersättningen om förutsättningarna förändras…

Menade inte att insinuera att det är omöjligt, men jag menar mest att till följd av det faller mycket annat bort också.

Om jag inte längre behövde förnya min skulle jag förmodligen bara ha ett kort telefonsamtal med min läkare någon gång per år om jag inte kontaktar henne specifikt för att vi ska diskutera mediciner för något har hänt eller jag vill byta medicin eller så.

Jag skulle inte längre ha kontakt med samcoach då det ordinerats genom FK. Samma med den arbetsterapeut jag ska få träffa och se om det känns bra och sådär.

Det enda jag skulle ha kvar är då mitt boendestöd en gång i veckan och min kurator som jag träffar en gång i månaden.

Samcoach är för övrigt de som hjälpt mig få kontakt med en städfirma som jag anlitat att hjälpa mig städa min lägenhet och rensa den. Det skulle aldrig hänt om jag hade fått beslutet om sjukersättning. Och jag skulle gissningsvis ha blivit vräkt och även stämd på kostnad för städ samt förlorat mina djur.

Bara som några saker som inte FK gjort direkt för mig, men som har varit möjliga pga att jag har kontakt med FK och de aktivt jobbar med mig då och då (vi har alltså inte tät kontakt eller nåt sånt, men de kollar in, hör av sig om de tänkt på nåt osv) istället för att kolla in med några års mellanrum.

Jag skulle också känna en lättnad i att VETA att ekonomin åtminstone kommer vara stabil några år åt gången istället för att bli smått paranoid flera gånger per år när det är dags att förnya ifall ATT. Men sen kollar jag på de insatser som jag har nu, som lett till A som lett till B… Då känns det ändå som att nu med facit i hand hade jag varit körd om ingen kollade in mer än med några års mellanrum.

Jag tänker i vart fall inte ge mej denna gången.
Tvingar de mej att jobba igen så jobbar jag en vecka sen går jag hem igen.
De måste fatta att nu är det vägs ände.
Jag orkar inte både jobba och ha en någorlunda bra fritid.
När jag jobbat så får jag åka hem och sova i flera timmar och ändå vara som en zombie hela kvällen sen.

Kan understryka att det är såklart annorlunda också om man tvingas jobba, så det är alternativen. För min egen del just nu så finns inga sådana krav på mig för de har förstått att jag kan inte. Och då menar jag inte som i fysiskt att jag skulle bli trött (trots att jag skulle det då jag knappt sover) utan som i skulle FK ringa mig i morgon och säga "vi har beslutat att du ska arbeta 25% start måndag på ICA och gör du inte det utförsäkras du och måste arbeta heltid eller hamna på gatan" och det var bestämt och omöjligt att överklaga så skulle jag vara död innan måndag. Eller om någon insett vad som hänt ringer efter hjälp i tid inlagd akut på sluten avdelning med tvångsvård.

Inget jag säger för att vara dramatiskt, eftersom det kommer ju inte hända, men FK vet just detta om mig. Min läkare vet det. Alla mina kontakter vet det. Det står i mina papper. Ja inte bokstavligen så, men att det är livsviktigt att jag i nuläget inte får den sortens krav satta på mig. För det skulle bli livsfarligt extremt fort pga hur dåligt jag mår psykiskt just nu.

Så för min del är det ju liksom inte så att jag har krav som att jag måste ut och jobba annars får jag inga pengar eller så. Därför är det för min del helt okej att jag inte har sjukersättning utan att jag förnyar från gång till gång. Det kommer inte ändras hur som helst eller hux flux utan min läkare har lovat att SKULLE hon ens börja tänka på att det kanske börjar bli aktuellt att hon ändrar sin bedömning då säger hon till minst något år innan om hon kan. :P

#22 då är du en av dem som har lyckats få den bra kontakten med FK. Låter jättefint och jag är glad att det funkar så bra för dig verkligen, men om man ser på hur den stora massan upplever FK får man långt ifrån det bemötandet du har. Vet inte om diagnosen har påverkan också, det har den kanske. Det är ingen från FK som nånsin erbjudit mig nån hjälp eller stöd för att komma tillbaka i livet. De godkänner mina sjukskrivningar men vill inte ha med mig att göra alls.

#23: Det är väldigt nyligen som jag fick en ny handläggare som faktiskt var vettig - tror jag skrivit det i en annan tråd på sajten. Innan det har jag också levt i helvetet med dem. Blivit ignorerad nekad eller de sagt "klart du kan arbeta, åtminstone 50%" och så har psyk fått skälla ut dem och jag har fått skicka en massa papper och det har varit en förbenad karusell.

Tror det var precis innan mamma gick bort jag hade videomöte med min handläggare första gången och då förstod hon att okej, det går inte med nåt jobb eller krav.

Sen är det mycket nu egentligen att jag har en jävligt bra läkare vid psyk. För det är hon som kommit på saker som samcoach och sådär. Men det är FK som måste typ officiellt rekommendera det med nåt papper någonstans eller nåt. Innan jag fick denna läkare strulade allt. Varje månad. Sjukskrivning och medicin och samtalskontakter och fan och hans moster. Så mycket är att jag har en så underbar läkare på psykiatrin som lyssnar på mig, förstår mig, och respekterar det jag säger.

Och en stor del är nog också att jag förlorade min mamma som det står i mina papper var den viktigaste personen i mitt liv och sådär. En asperger diagnos, en läkare som säger ifrån på skarpen om FK försöker börja gissla, en sorg över en bortgången förälder. Det är egentligen kombon som lett till att jag nu inte har trassel med FK hela tiden.

Så jag förstår verkligen hur den stora massan har det med FK. Jag hade så i många år innan det äntligen verkar ha lugnat ner sig så pass att jag är okej med hur allt sköts.

Jag hoppas verkligen att andra kan hitta denna typ. Harmoni med FK. Och jag hoppas jag inte förlorar den.

Om det låtit som om jag höjt FK till skyarna så är det jag som varit alldeles för dålig på att vara tydlig. För många gånger har jag velat spotta på dem…

#23 Jag kanske låter väldigt negativ till Försäkringskassan också även om det kanske inte är precis så jag känner. För mig personligen är jag väldigt neutral. Jag har inga problem med dem, men samtidigt upplever jag att de inte gör något alls för mig heller. Så för mig är FK rent krasst bara någon som styr min ekonomi, och att var tredje månad behöva oroa sig för om de godkänner min sjukskrivning eller inte känns väldigt jobbigt. Jag hade känt mig tryggare med sjukersättning eftersom mitt läge är som det är.

Som du säger beror det på så många faktorer också! Vilken handläggare man får, vilken läkare man har, vilka diagnoser man har osv. Fk kan nog både hjälpa och stjälpa.

Jag håller med Zadeira i detta fallet med FK.
De är bara en instans som gör att man klarar ekonomin när man är sjuk. De gör inget extra.
Jag hade också kännt mej enormt mycket tryggare om jag med hade fått sjukersättning. Jag tror till och med jag hade känt mej lite piggare.
Då VET man att man inte behöver gå till jobbet när man är så nergången efter att man gjort något som kroppen inte klarar av.
Det är stressande i sej att aldrig veta från månad till månad.

Jag har egentligen inget ont att säga om FK. Har haft turen att få bra handläggare både min son och jag.
De har alltid varit trevliga.
Men det är svårt att få sjukersättning beviljad.

#25: Jo men jag förstår dig och egentligen är det väl så för mig också. Men jag tror att just att jag känner mig så positiv till dem nu är pga det helvete jag tidigare haft med dem. Så visst om jag fick sjukersättning så skulle jag absolut också kunna andas ut med det ekonomiska helt. Men samtidigt har det flutit på bra nu i två år ungefär tror jag. Därför jag känner phew. Och att jag har en läkare som backar upp osv.

Jag har varit sjukskriven ett halvår i taget nu och det har inte varit några problem alls.

En tanke slog mej. Kanske inte är så men man undrar ju varför FK låter folk gå på sjukpenning år ut och år in??
När man har sjukersättning har man rätt till Bostadstillägg.
Är det därför de bara sjukskriver en? 😐

#29 Du kan ha rätt till Boendetillägg om du har sjukpenning. Jag har det, det är genom boendetillägget jag får min mestadels inkomst då sjukpenningen i sig är så låg att det är löjligt.

#30: Är inte det när man får sjukpenning i förebyggande syfte? INte på en vanlig sjukpenning väl?

#31 FKs hemsida säger följande: "Boendetillägg är ett tillägg till sjukpenning i särskilda fall. Boendetillägg betalas ut månadsvis i efterskott.

Du kan få boendetillägg om du

har haft aktivitetsersättning till och med månaden innan du har fyllt 30 år
har skyddat din möjlighet till boendetillägg, till exempel genom att arbeta, vara anmäld på Arbetsförmedlingen eller delta i ett program hos Arbetsförmedlingen och få aktivitetsstöd."

#32: Just det ja….i särskilda fall heter det ja. Inte i förebyggande syfte som jag skrev.
Alltså inte på en vanlig sjukpenning.

Ja jag har boendetillägg. Det är merparten av min ersättning, utan den skulle jag inte överleva alls. Mina pengar skulle täcka hyran och en-två räkningar. Det är allt annars.

#34: Har du vanlig sjukpenning eller sjukpenning i särskilda fall Calcifer?

#33 Står även såhär: "När kan man få Boendetillägg?
Du kan ansöka om boendetillägg när du har sjukpenning eller rehabiliteringspenning. Det gäller om du tidigare har haft tillfällig sjukersättning, men har fått det i maximal tid. Det gäller också om du tidigare har haft aktivitetsersättning, men nu har fyllt 30 år." Så det borde gälla vanlig sjukpenning också!

#34 Mitt boendetillägg är på dubbelt så mycket som sjukpenningsumman är. Känns jättelöjligt att det ska vara så.

#33 Även detta står: "Boendetillägget är ett tillägg till sjukpenning, sjukpenning i särskilda fall, rehabiliterings- penning och rehabiliteringspenning i särskilda fall."

#36: Detta måste jag verkligen höra om!! Då har de inte talat om detta för mej.
Ska jag vara fortsatt sjukskriven så får de allt betala ut det.

Jag har i särskilda fall. Jag hade pengar genom 30-års gränsen så det byttes då.

#38 Det bör du verkligen kolla med dem om du har rätt till.

#39 Samma här!

Jag fattar det som att har man haft tillfällig sjukersättning innan men går tillbaka till vanlig sjukpenning kan man få det. Inte om man inte haft det innan.

Snacka om luddigt…hahahaha…
Ska höra med min handläggare om detta.

#41 Såhär står det ju: "Boendetillägget är ett tillägg till sjukpenning, sjukpenning i särskilda fall, rehabiliterings- penning och rehabiliteringspenning i särskilda fall." så det borde gälla vanlig sjukpenning med. Var bara noga med att sklilja på boendetillägg och bostadstillägg, det är inte samma sak.

#43: När jag kollar deras bestämmelser om just Boendetillägg så får man det:

Bestämmelsen innebär att för att en försäkrad ska ha rätt till boendetillägg ska han eller hon först ha fått något av följande: • tidsbegränsad sjukersättning i maximalt antal månader enligt 4 kap. 31 § lagen (2010:111) om införande av socialförsäkringsbalken • aktivitetsersättning som upphör på grund av att han eller hon fyller 30 år.

Alltså inte vid en vanlig sjukpenning om du inte haft något av detta innan.
Men jag ska kolla med de.

#44 Ja, bäst att göra det! Det är väldigt luddigt beroende på vart man kollar efter info, de verkar till och med int själva säkra på sin hemsida.

#0: Är sjukskriven sedan januari, men inte pga. Fibron. Jag har PTSD och skall påbörja traumabehandling på Affektiva nu under hösten. Jag har dock inte haft några problem med försäkringskassan, inte än i varje fall.