Man måste ha en väldigt förstående partner.
Som förstår att vissa dagar kan vi fungera nästan normalt. Nästa tar vi oss inte upp ur sängen.
Jag träffade min man 2004. Han har stått vid min sida o kämpat. Han är min klippa.
Vi har även barn och han tar ett stort ansvar över både barn, skola och fritid.
För min ork finns inte för allt.
Jag märker att han kan tycka det är jobbigt att berätta samma sak om o om igen. Men mitt minne hänger inte alltid med.

Vi har ofta gäster på helgen. Men då tar mannen det stora ansvaret. De vet att jag inte orkar hela kvällen. Behöver sätta mig i soffan och vila.
Är det min svåger går jag o lägger mig.
O även om det bara är familjen hemma så reagerar de inte om jag somnar i soffan. Det är så det är

#1: det är inga problem att ta mer ansvar så som din man gjör det gör jag också.
Problemet som jag har är att jag vill ha ett gämlikt förhållande (kanske inte går)
Där båda parter kan luta sig på varandra när så behövs.
T ex om din man blir sjuk sängliggande typ 2 veckor.
Vad händer då ?

Är det släckt och vänner som sköter er vardag då ?

#2: skulle det bli så att han blir sjuk eller inte är hemma skulle jag behöva få be om hjälp.
Min man jobbar 6 skift. När han har natthelgen då han jobbar 12 timmar natt, sen sover o sen åker till jobbet igen.
Den helgen tar kål på mig.

#3: tack för du är ärlig det är uppskatta.

Så efter din man har jobbat hela helgen och natt pass också.
Så ska han va en positiv strålande förstående man på måndag och kanske tisdag när du ska återhämta dig .
När får då din man någon återhämtning ?

Alltså i ett förhållande är det ett givande och tagande .
Och det jag försöker förstå är om jag ska anstränga mig att behålla min relation.
Eller om det är dö fött .
För vist i början anstränger sig båda för att relationen ska funka .
Men sakta men säkert är jämställdhet det viktiga.
Och om en av parterna är vårdare så är det ingen kärlek.
Förstå mig rätt så natt svart är vårt förhållande inte båda jobbar båda är hemma på kvällarna .
Båda hjälps åt den ena parten lägger sig dock vid 19:00 .
Men säg att en hjälper sin mamma att fixa ett rum ska då barn och respektive få sota för detta då personen i fråga är utslagen en vecka ?

#4: kräver verkligen inte att han ska vara pigg efter en natthelg.
Jag jobbar hemifrån o fixar det mesta hemma under dagen.
Barnen är i skolan o då får jag min återhämtning.
Sen hjälps vi åt under em och kvällen.

Jag har så många andra sjukdomar så fibromyalgi är bara en piss i sjön mot det andra
Så vi vet att en dag kommer jag inte kunna jobba. Vi kommer behöva bostadsanpassa. Men vi har en enplansvilla. Så boendet är inga problem. Resten löser vi under tidens gång.
Jag har gått från vad både läkare och arbetsförmedlingen sa, rörelsehindrad till ett liv i rullstol. Till egen företagare som jobbar 11 timmar /dag och går 1 mil /dag

#4 "Om en av parterna är vårdare så är det ingen kärlek"?

Jag har inte fibro men annan sjukdom och har varit mycket sjuk i omgångar sedan jag fyllde 43.
Min man har dragit ett stort lass. Här hemma gör han allt tyngre jobb och jag lättare i den mån jag kan.

Hade min man haft tankar som du så hade jag föredragit att vi gått isär. Då finns det knappast någon kärlek känner jag.

För övrigt kan jag säga att jag hade tagit hand om honom om han blivit sjuk. Han är min käraste. Min stora kärlek.

#6: precis Maria.
Älskar man varandra gör man allt för den personen. Sjukdom eller ej.

O skulle det hända min man något så löser vi det under vägen.

Och där var det punkt slut på diskussionen.
Dömd åtalad .

#8 Du efterfrågade åsikter eller?

Tråkigt att du inte gillade svaren.

Nu har jsag inte läst dina svar i kommentaterna, men för mig och minj partner (med annan proiblematil) är det väldigt mycet ge och ta. Har jag en bra dag kan jag styra upp saker lite, ta tag i sådant som behöver göras osv. Jag har tar initiativ och han hänger på vid den nivån det funkar. Andra dagar är det omvänt, han är den "vuxna" medan jag paddlar på med det jag gör.

Då och dpå kör vi vilodagar ihgop planerat. Bara för att allti inte ska vara att kämpa hemma eller den ena eller andra ska ta ansvar.

DEt gäller att man anpassar sig, ett skov kommer inte enligt schema och då får man ta det som det kommer.

Jag är tillsammans med en som också har det tufft med hälsan efter en mycket otäck bilolycka för 11 år sedan. Han är idag sjukpensionär.

Jag som då har fibro och nu även muskelreumatism (inte säkert än men min läkare håller på att utreda) har det ganska tufft emellanåt.
Han vart förstående i början av vår relation.
Men nu när det hänt så mycket på en vecka och som jag nu får lida för genom värk, yrsel, enorm trötthet och muskelsvaghet….så börjar han knorra när jag skjuter upp våra träffar.
Detta stressar mej enormt och jag mår ju inte bättre av det precis.
Han tror att mina känslor har svalnat då jag nu bara behöver återhämtning.
Jag jobbar inom primärvården så där är det mycket. Jag hjälper min mamma som nu legat inne för ett elakt virus. Allt detta tar tid och kraft från mej.

Jag vet inte vad jag ska göra. Han och jag ska ses på lördag. Men kan han inte förstå att jag faktiskt kan behöva 1 eller 2 veckor med enbart vila, jobb och hjälpa mamma, så är han inget för mej.

Svårt att hitta den där förståelsen.
Kan bättre att leva ensam…