Jag har ingen erfarenhet själv med just denna fråga, men det jag har fått veta från dom som varit gravid och haft fibro så har dom flesta mådd jättebra, varit helt eller delvis symptomfria under själva graviditeten så det i sig själv var inget problem för dom.

Hur det blir sen.. det beror på så mycket tror jag. men jag tror det mäste fungerar bra om man får hjälp och stöd från sin partner. Där finns även massor med hjälpmedel som man kan anskaffa som gjör vardagen bättre för en.

Precis som Rita.S säger så mår de flesta väldigt bra under själva graviditeten. Detta beror på att kroppen själv ökar produktionen av det naturliga smärtstillande medlet endorfiner under graviditeten. Men som min smärtläkare sa så måste man ha en bra partner som orkar ta det mesta jobbet med barnet sen när det har fötts. Kunna bära det osv.

Har själv inga barn, men det kom på tal hos min smärtläkare när han frågade ifall jag tänkt på det där med att skaffa barn.

Tack för era svar!

Det låter ju inte helt hopplöst i alla fall då :)

det är aldrig hopplöst så länge man vill forsöka få saker fungera, ej heller när man får stöd av en partner :D

Jag fick min fibro, innan jag fick mina 2 barn. Och det har gått bra. När de blivit lite större, så fick de självs klättra i barnstolen och barnvagnen och jag stod tätt bakom och stödde dom.

Min dotter är 2 och ett halvt år, så är inte så längesedan. Under själva graviditeten så fick jag sockerkänningar, vilket gjorde mig trött. Men värken var inte värre än att jag klarade det med någon Alvedon när det var som värst. Tiden efter så kände jag knappt av fibron alls. Det tog över ett år innan jag fick värk. Men när det väl kom så blev det rejält då iofs. Kan ju tillägga också att mitt barn har varit väldigt lugn och sovit bra på nätterna i sin egna säng. Så jag har nog aldrig sovit så mycket *hi hi*

Jag har haft samma funderingar, då jag önskar mig ett till. Min smärtläkare sa att man mår bättre under graviditeten och första ett och ett halvt året. Men jag beslutade mig för att lära mig leva med fibron först och när jag finner jämna plågor ska jag ta beslutet om det blir fler barn eller ej.

Men börjar man utesluta barn bara för att man blir sjuk, får man ju två sorger att ta itur med istället för en.

Har en 7- åring idag och det har funkar bra. Det beror också på vilka förväntningar man lägger på sig själv.Visst har jag kännt sig värdelös när man inte orkat sitta i sandlådan eller dyl. Men då har jag försökt aktivera henne hemma eller bett om hjälp..

jag mådde jättebra så bra att jag trodde att jag hade blivit helt bra (detta var innan jag fått diagnos). Men efteråt slog det tillbaka med större kraft än någonsin så man får vara beredd på att pappan kanske måste vara den som tar hand om barnet.känner du att du vill och tror att du orkar så satsa det är värt det hur det än blir. Lycka till!