*svarade fel inlägg !

Jag bor utomlands och min läkare är underbar. 

Men undrar ändå hur fibromedmänniskor hanterar dåliga dagar.

Haha okej #1 :)

Skulle svara trollan92 under dig :)

Lugnt. ^^

Hej.

Jag vet inte riktigt om jag fått diagnos, läkaren jag gick till då trodde på Fibromyalgi, men jag tror inte det är fastställt ordentligt. Vad jag vet (verkar mest troligt) är att jag kommer att ha värk i resten av mitt liv. Det är oerhört svårt att acceptera det psykiskt. 

Själv går jag hos psykolog för andra bekymmer, men även värken tas ju upp då och då. Men jag har inte kommit på något bra sätt att hantera ångesten över smärtan. Problemet för mig är att jag skäms mer för min värk än för mina psykiska besvär. Det är i stort sätt ingen som vet om min kroppsliga smärta. Jag har dock funderar mycket om det hjälper att prata/skriva med andra i liknande sits. Har besökt detta forumet många gånger, men inte vågat skriva något förrän nu. 

Jag önskar verkligen att jag hade kommit på ett sätt att hantera psyket när värken är som värst både för min egen skull och för att kunna dela med mig av det till andra. Biter ihop, vilar och flyr in i böckernas värld. Ibland fungerar det, ibland inte.

Nu har jag försökt formulera mig flera gånger. 🤪På ett sätt tycker jag att det är lättare sen jag fick diagnosen. Frustrationen över att inte veta varför kroppen skriker är ju borta. Även rädslan för att det är något allvarligt. Vissa gånger kan jag känna lite "jaha, dags igen. då går jag i ide ett par dagar". Men det är inte det vanliga. Det vanliga är att man nästan bryter ihop och känner mer "men vaaaarför??, orkar inte". Jag får bra stöd av min man och min son och det är guld värt. Det har tagit tid, i början tyckte de mest att jag var jäkligt känslig och gnällig. Nu försöker de mer underlätta och hjälpa till när det är jobbigt. Jätteskönt och mycket värdefullt. 

Jag går hos en kurator som är jättebra. Vi jobbar med det här med tankefällor man hamnar i. Och om att acceptera situationen och sjukdomen, att saker kan få vara "good enough", att vara lite snällare mot mig själv och att be om hjälp. 

Svamligt svar…

Inte svamligt alls, hänger med precis!