Jag var 19 år när jag för första gången fick min värk, ca 3 månader innan studenten förra året. Efter mycket flängande hos sjukvården om att dem var fast beslutna att jag hade borelia så fick jag äntligen träffa en reumatolog som konstaterade att det var fibromyalgi, innan dess fick jag gå igenom en rad olika tester och ibland samma om och om igen och som tidigare skrivet så drog alla slutsatsen att det skulle tänka sig vara borelia. När jag träffade reumatologen var det ett kort samtal, fick ingen information om värken över huvudtaget utan bara att han skulle skicka en remiss till sjukgymnasten (tack och hej liksom). Började jobba på ett äldreboende, ville inte bli inringd mer pga smärtan när jag lyfte dem gamla och kunde inte riktigt få upp dem, närminnet försämrades och jag gjorde väldigt mycket småfel på jobbet. Läkarens rekommendation var att inte jobba med tunga saker men jag vägrade bli placerad i ett olämplighetsfack och gick istället runt och låtsades att allt var bra men insåg sedan att det inte gick, fick sådan ångest att jag åkte in till sjukhuset och ropade på hjälp för att jag ej står ut med smärtan, träffade två läkare vars uppgift verkade mer eller mindre som att tjata på mig att ta antidepressiva men gav upp efter sisådär 30 nej från min sida. Gick till arbetsförmedlingen och ville tala om för dem att jag lider av fibro, dem gav mig ett papper som min reumatolog läkare skulle fylla i om min arbetsduglighet. Träffade en annan läkare som jag lämnade pappret till så länge då han ej var på plats. Hon höjde ögonbrynen och sa: "Det här pappret är väldigt främmande för mig och mina kollegor, väldigt kränkande och det känns som att AF inte alls litar på dig". Hon lovade att hon skulle ringa mig på måndag förmiddag senast ang intyg. Berättade detta för AF vad läkarna hade sagt om detta, får till svars att dem skickar ut det till alla som har någon form av arbetsproblematik och att det inte alls är konstigt. Passade även på att gå till sjukgymnast då jag väntat på telefonsamtal från dem hela sommaren (visst jag borde egentligen gått dit tidigare men är alldeles för trött för att jaga efter dem som en hönsmamma), visade sig i deras journal att ingen remiss från min läkare hade kommit in.. Nu är det även onsdag och inget samtal från den där läkaren jag träffade på vårdcentralen har kommit in trots att min mobil är på dygnet runt. Jag känner mig så jävla sviken så det finns inte, jag måste springa fram och tillbaka och tjata hål i huvudet på dem för att få hjälp. Jag kan inte jobba med värken och detta tycker jag att dem ska ta på allvar att jag behöver hjälp så fort som möjligt. Gråter varannan dag över denna jävla karusell och att jag kämpat i 13 år i skolan i hopp om att kunna arbeta efter känns helt meningslöst. Snälla finns det någon därute som förstår mig och som jag kan prata med? :'-( Mvh Isabella