![[isabellascheja]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Tvingad till att bli ett "offer"
Hejsan!
Jag är en tjej på 20 år som fick bekräftat fibromyalgi i början av sommaren efter 1 och ett halvårs hoppande smärta. Jag har verkligen inte fått någon bra hjälp utav läkaren som gav mig diagnosen, misstänker att efter utredningen var det väl bara att gå hem och skicka en lapp till sjukgymnasten men har fortfarande inte blivit uppringd. Gick ut skolan för ett par månader sedan och berättade för skolsyster att jag nu fick det bekräftat och hon sa att det var det hon alltid hade misstänkt. Vi pratade lite om jobb med mera och hon berättade att det kommer bli svårt för mig att hitta ett passande jobb för min gymnasieutbildning är ganska så tung.
Så fan heller tänkte jag då, ingen smärta ska få hindra mig från att göra något. Men jag insåg ganska så snart att hon hade rätt. Jag är timvikarie på ett äldreboende och det är en ren pest och pina att lyfta dem äldre och jag klarar det knappt + mycket att hålla koll på och närminnet är försämrat. Nu har jag inte vart på jobbet sedan i fredags pga denna ångest jag bär på. Jag har inte mått bra sen sist jag jobbade och tårarna har bara sprutat av ren desperation av att värken ska försvinna, jag vill kunna jobba utan smärta och att närminnet försvinner. Jag är också så rädd för att jag (ursäkta om jag kränker någon) bli ett sådant försäkringskassan offer för det är inget jag vill. Varje gång har jag ställt frågan till gud som lyder: Gud, vad har jag gjort för att förtjäna denna smärta? Varför får jag inte må bra och ha roligt som alla andra? Så nu hoppas jag att flera som "jag" läser mitt inlägg för jag behöver verkligen akut hjälp. Vad ska jag göra för att få ett slut på allt detta och vem/vilka ska jag vända mig till som kan förstå min smärta och hjälpa mig?
Tacksam för svar. MVH Isabella
Jag är lite i samma sits som dig och skriver väl egentligen för att visa mitt medlidande och att du inte är ensam och inte för att ge direkta råd.
Jag gjorde min fibroutredning på smärtrehabiliteringsklinik, som också har smärtrehabiliterings-program som man kan få gå. Problemet är att de vill inte ta emot mig pga min psykiska ohälsa och behandlingen jag går i pga det. Läkaren jag går till vill inte skriva ut mediciner. Psykiatern och psykologen tycker jag behöver hjälp med värken för att komma vidare med min psykiska ohälsa. Moment 22. Väntar också på tid hos en sjukgymnast men den har dröjt i flera månader så den ger jag inte mycket för.
Vad jag tycker du ska göra är trots allt att försöka hitta en samtalskontakt, kurator, psykolog eller liknande att bolla dina tankar och funderingar kring din smärta, värk och livssituation med. Det är väldigt svårt att bära allt det här själv, särskilt om man inte har någon i sin omgivning med liknande problem. Det är en otrolig lättnad att få prata om det.
Vad man även kan göra är leta efter läkare/vårdcentral där de har fördjupade kunskaper om kronisk värk, för att få mer hjälp anpassad efter just sina behov. Ring runt till olika vårdcentraler och fråga om de har någon sådan läkare.
Förstår ditt problem vet hur det är att jobba inom vården med smärta sökte själv i 8 år innan jag fick hjälp kändes hopplöst allt, men nu så har jag ett liv som fungerar för mej jag jobbar nu mera natt på ett äldreboende vilket är mycket lindrigare än dagtid har även fått ett schema som är så jämt fördelat som möjligt så jag hinner vila upp mej, har även fått saroten som hjälper mot den värsta smärtan och gör så att jag sover bra. Hoppas du får hjälp snaras vet att det gäller att träffa rätt läkare vilket kan vara svårt men ge inte upp
Jag gick på smärtrehab förra året efter en utredning som tog tre år. Fick där min första diagnos som var fibromyalgi. Tiden där fick jag lära mig att hantera och förstå min smärta. Fysiskt mådde jag sämre men det var som balsam för själen. Min husläkare skickade en remiss. Önskar dig all lycka!
Oj, ja efter att läst allas inlägg så känner jag igen mig i alla, måste göra en ny utredning IGEN efter x antal utredningar här och där i landet ,det räcker inte att man har gjort i Linköping,K-holm,Nyköping,Hudik,Söderhamn,Stockholm, näe måste tydligen börjas om igen från början ,blir så trött, har ju bara dragits med detta i 31 år snart, fast i början då fattade jag inte vad det var de första åren. Men när jag kom till L-köping då fick jag veta vad det var för fel.
🤢 😴 men Kram på er och lycka till.
Hej hej jag visste att min kropp kommer aldrig klara av heltid jobb. Så jag tog bara halvtid och timmanställningar. Jag fick en bra utbildning dock har jag pausat nån gång där immelan. Alltid bott själv och haft räkningar men alltid klarat mig bra. Maditation och yoga hjälper mig mycket. Jag försöker med tankar till ställen som gör ont att i tankar lägga mina händer ovh smeka massera stället som gör ont. Mat är viktigt. Ren mat helst raw food . Att förstå kroppen att ta det lugnt ibland. Att bara sova i 3 dagar är ibland okej. Sen hittar man med tiden små knepp. Jag har haft ont sen jag var 12. De sa växtvärk. Min pappa har fått sin diagnos i 60 års ålder. Han led hela livet. Men han klagade och gnällde. Jag ville inte bli som han. Men jag är det ibland. Värme passar inte mig inte heller kyla. Stress är farlig också och hormoner. Jo allt stör men jag har ändå en underbar liv två barn. Man som förstår mina problem så vi hjälps ju åt. Man får ju hjälp min bror kör mig överalllt man tar taxi. Jo kneppigt är det ibland man känner sig som en vuxen bebis fast vilken tur att man kan leva en bra lov. Sen har man sin upp och ner.jag kan bli överdrivet energisk och städa hela huset som en galning sen inte orkka en ta dusch i 3 dagar. Men men… Promenader och medicin och kärlek och man lever med ett leende. Ingen vet vad jag har. Jag kämpade i många år för rätten för alla med fibro men gav upp eller tog paus kan man säga. Jag har diagnos men det vet bara de närmaste. Kram och lycka till du kommer att hitta ditt sätt att leva.
Starta ny diskussion
