Jag tyckte från början inte det spelade så stor roll, men med tiden insåg jag att det faktiskt har ganska stor betydelse. När det blev så att värken höll i sig och ökade i styrka blev det så att jag kände att någon behöver hjälpa mig, det funkade inte längre. Min husläkare sa att fibro inte finns och bara är en slaskdiagnos som läkare drar till med när de inte har något annat att komma med. *suck* Hennes tips var att äta full dos alvedon och öka på mina antidepressiva. När jag frågade varför så sa hon att det visste hon inte riktigt… eh… japp…

Men så sa hon att jag kunde testa att gå till sjukgymnasten och det var min stora räddning. Hon sa direkt att hon trodde jag hade fibro. Hon hjälpte mig till en smärtläkare och hon sa att man hade kunnat rita fibrokartan utifrån mig… att det var sällan så lätt att diagnostisera någon som det var med mig. Det som är så frustrerande är att dessa människor är på samma vårdcentral…

Hur som helst - i och med min diagnos har jag fått hjälp av sjukgymnast jättemycket. Jag ska få gå i smärtskola här i höst. Jag har fått tid till vattengymnastik och paraffinbad. Jag har även fått tid till en kurator för att prata om min situation och det här med acceptans av sjukdomen. Jag har fått så mycket hjälp att jag nästan blir tårögd. Från att ha gått i så många år och försökt få någon att hjälpa mig till och nu allt detta. Det är som dag och natt. 

Får du ingen hjälp - byt läkare. Nu har du gjort det några gånger i och för sig.. testa sjukgymnasten som jag gjorde. En sak till som jag tycker är bra, det är att jag inte behöver förklara från början varje gång. Det står i mina papper nu vad det är. Bemötandet är annorlunda direkt. 

Oj, en uppsats blev det visst så här på morgonen! 😇

Synd att vi inte bor på samma ställe, Jeanette, då kunde vi vattengympat ihop. Jag ska ge det en  sista chans i höst.

Nu fick jag min diagnos vid första sjukskrivningstillfället, tillsammans med utmattningsdepression, av en psykiatriker. Blev ordentligt undersökt av en smärtläkare under en lång rehabutredning ett halvår senare.

Sedan om man tänker på FK och hjälp i övrig, är det ju viktigt med en diagnos, tycker jag.

#2 Ja det hade varit roligt! ❤️

Just ja, FK missade jag. Eftersom jag jobbar deltid hemifrån så har jag inte behövt vända mig till dom. Det var också ett argument från min husläkare - eftersom jag inte behövde sjukskrivning så var det ingen anledning att gräva vidare för att ta reda på orsaken till min värk.. jag kunde ju vila lite istället. 😡

Hej hej jag fick diagnos 2005. Det var många olika läkare som tittat på mig, smärtkliniker osv. Försäkringskassan ville ge mig sjukpension för jag hade kraftig migrän med aura nästan dagligen. Men jag blev bara sämre. Då började jobba 24timmar i veckan. Ta hand om min kropp.äta bättre sova blev det bättre.jag är nuförtiden fd fibromyalgist. Folk skrattar men jag har verkligen blivit bättre. Men perfekt är det aldrig Jag är trött Gnällig Det gör ont ont Hela tiden Men jag klarar mig. Jag tror inte att diagnosen gör mer nytta Läkarna blev mindre snälla tror jag.an man får lov att gnälla ha ont och annat. Men hemma i sin ensamhet. Det är tråkigt. Jag fick diagnos och trodde livet var över. Jag är glad nu. Gillar inte diagnoser. Men det är bara jag;)

Jag jobbar inom vård och kämpar för att folk skall ha större respekt för fibrosjuka . Många öppnar upp sig och blir glada när man berättar att man själv vet vad det innebär. Så man bildar en gäng tyvärr smärta gäng men man förstår bättre.

Jag fick min fibrodiagnos i början av sommaren. För mig är det viktigt eftersom att med en diagnos är det lättare att få hjälp av ex Försäkringskassan om jag inte skulle kunna jobba heltid senare. Just nu är jag sjukskriven ett år pga andra orsaker, men om det längre fram skulle visa sig att jag inte kommer att kunna arbeta heltid eller andra problem uppstår när jag ska tillbaka till arbetslivet så är det lättare att få hjälp. Visst kan man kämpa med en utredning då också, men jag tror att förebygga har hjälpt mig mycket.

Nu är min diagnos så pass ny att jag inte heller hunnit få någon vidare hjälp men jag ska få tid till sjukgymnast och längre fram väntar eventuellt smärthanteringsprogram. Medicinsk hjälp får jag tyvärr inte  i dagsläget, och det hade jag hoppats på genom diagnosen.

Rent fysiskt och mentalt så spelar det mig ingen roll om jag har diagnos eller inte, smärtan och värken är densamma och jag var redan innan diagnosen säker på att det var fibro.

Det finns en risk med  att få satt diagnos att man blir lite "fast" i sin fibro, att man tar på sig lite av en offer-roll eller att andra påtvingar en offer-roll. Men det beror ju till stor del på hur man är i sig själv. Många som får diagnos har ju levt på samma sätt och haft samma värk och smärta en längre tid och skillnaden blir egentligen att man får det på papper.

#4 och #6 Det här med att fastna i sin diagnos eller vad jag ska säga är ju lätt hänt. Men jag tycker att nu när jag vet vad det är så kan jag jobba för att må bra. Förut var det som att jag fick lov att bevisa att jag mådde dåligt.

Tack för era svar 🙂 jo jag kan förstå att det kan vara bra att ha diagnosen i många avseenden.

Tänkte i morse. Bit i hop eller bryt ihop. Hade jag haft karensbefriat så hade jag stannat hemma från jobbet för att jag hade så ont. Men jag bet ihop och åkte i väg. Bet ihop i fem timmar innan jag gav upp och åkte hem.

Men för att bli karensbefriad, vist behöver man diagnosen då?

#8 Jag visste inte att man kan vara karensbefriad. Funkar det så är ju det toppen!

Jag skulle bli karensbefriad pga av min migrän och fibro men det var så jobbigt med massa möte. Jag kände mig som en försökskanin . Smärtkliniker ditt och datt. Jag blev helt utom sig ingen tog mig på alvar alla kämpade för att få mig att ge upp det var en jätte jobbig period. 18 månader gick och inget hände Som om jag vill ta pengar ur deras fickor eller något. Så jag började jobba mindre och blev bättre. Hittade sådan jobb där jag kan jobba som jag vill. Jag vet att det är dumt men jag mådde väldigt dåligt under utredning. Så när jag gav upp allt och tänkte så dumt jag har spenderat så många timmar medan de frågade ut mig och skickade till olika kliniker. Jag blev inte bättre. Smärtan är här och den är alltid med mig. Jag pratade med de på försäkringskassan och de sa bra att det är registrerad och om det blir aktuellt så kan vi ta upp det igen. Men jag hoppas alltid på någon mirakel. Så är det bara.