Jag med tycker det är illa att jag tappat motorik och blivit mer klantig.. 

Men för mig är nog det värsta bemötandet från omvärlden och att jag ständigt ifrågasätts..

Jag har perioder när jag är rätt avstängd, jag har värk och är deppig samtidigt. Jag känner inte så mycket (mer än ont, trött, less, ledsen osv) vill inte så mycket och är allmänt bara ingenting. Vill helst lägga mig och dra täcket över huvudet, gå i ide och vakna när jag är glad igen. Dom perioderna är obehagliga för jag känner inte igen mig själv. 

Värk utan depp är bättre. Då finns lite mer energi.

jag känner som #2

Börjar precis komma ut ur en sån period. Dubbla medicinerna, psykiskt instabil, ångest. Håller på att starta eget & trodde aldrig att det skulle ta så mkt psykiskt på mig.

det värsta? Omgivningen, att de syns inte hur fruktansvärt ont man har. Vilken plåga dagarna är. Jag är mammaledig. samtidigt som jag startar hunddagis & pensionat. Har dagis hundar här ca 12 timmar/dag. Men även att jag har så ont är detta min dröm & min räddning.

Att jag inte kan göra det jag vill. att jag nästan måste droga ner mig för att klara av dagen.

#3 Precis… Hela ens inre skriker och ingen märker något. 😕🤗

Det är många gånger man har brytit ihop helt. När man ibland inte ens kan hålla en kniv, packa upp mat varorna på bandet i affären, öppna en redan öppnad burk. Tur att man är envis. O glad att mannen förstår

#5 Ja, stöd hemifrån är otroligt viktigt. Det är det inte alla som har. Min man är oftast väldigt stöttande också.