Jag har lagt ner det stora livsprojektet; att bli frisk och återvända till att bli den jag en gång var. Det låter dramatiskt men är inte värre än att jag sagt upp mitt gymkort:-) En förlust är en förlust. Jag som älskade långpromenader i världens alla storstäder och äventyrliga kajakpaddlingar måste efter 7 år av växande (förödande) värk landa i en enda önskan: ett aktivt vardagsliv. Och med bara det som mål blir livet lättare. Trodde att mitt jobb med kajaking var slut eftersom jag inte längre kan ta ut grupper på vattnet och inte praktiskt lära ut och demonstrera roligheterna. Men har upptäckt att jag kan hjälpa unga människor att växa som instruktörer om jag tar hand om allt det där andra, administration, bokningar och planeringar. Tidvis har jag tänkt att titulera mig som liggande kontorist; de jag pratar med på telefon och mailar med vet ju inte att jag surfar på smärtvågor och kippar efter luft. Värkfria dagar snickrar jag och lagar kajaker och ser mig omkring sådär skönt nyfiken och plötsligt intresserad av omvärlden. Det hade varit kul att komma på hur man "chillar", slappnar av och har lite trevligt med vänner och inte'vara så infernaliskt effektivt fixande mellan surfandet på smärtvågorna. Mvh Perolow