Det låter som du har fått någon sorts panikångest. Inte för att jag är någon expert, men det låter som det. Jag kan själv vakna upp på nätterna och känna att jag inte orkar leva mer, med all värk man har i kroppen och för att läkarna inte tror på en.

Så jag kan förstå något så när hur du känner det.

Det jag kan ge som tips är att du kanske ska prata ut med någon psykolog, jag vet att det låter fånigt, men det kan faktiskt hjälpa.

Ibland är det att man måste få prata av sig med någon för att känna sig mer tillfreds. klarar du inte av att prata med någon, skriv då ner dina tankar och känslor. Om du vill kan du dela detta med någon som du litar på.

Om du tror att du har fått fel diagnos, varför inte gå till en annan läkare som kan ge dig ett andra omdöme.

Men det främsta är nog att du ska nog prata med någon som kanske kan hjälpa dig att komma igenom ångesten.

Styrke kramar!

Jag håller med Razzora om att det låter som panikångest. Även att du borde hitta någon att prata med. Man får verktyg att använda när det är som värst och det är verkligen värdefullt.

Stor kram❤️

Det du beskriver är presis så min panikångest artar sig. Blodet rusar, hjärtat slår fort som katten och hela världen typ försvinner från mig, har ser men ser inte, hör men hör inte. Kan inte andas, kan inte riktig göra något för att ta mig ur det heller..

Håller med om att det låter som panikångest. Sök nån hjälp för det. En psykolog eller annan pratkontakt.

Då det är taget prover på dig som inte visar nåt så är det mycket otrolig att du har nån livshotande sjukdom. Såna sjukdomar brukar visa sig i prover.

Så försök hitta nån bra hjälp för din ångest så du får strategier att hantera den.

Håller med om att det låter som panikångest…Men jag måste ändå fråga om du äter någon medicin som du börjat med precis. En del mediciner kan ge olustiga biverkningar i början.

Har du talat med din läkare om dessa upplevelser?

Känns som att panikångest och fibro ofta följer varandra. Tror att det är väldigt vanligt att man har både och. Som mongu skrev ovan så är det ju taget en massa prover, så du är med all sannolikhet inte dödssjuk i någon annan mystisk åkomma. Äter du antidepressiva? Om inte, så kanske du skulle diskutera det med en kunnig läkare. Mig har det iaf hjälpt även om det tog lång tid.

Du är inte ensam ska du veta. Vi är nog många som tror att vi är döende med jämna mellanrum pga att man stressar upp sig av ospecifika symtom.

Jag går inte på några mediciner. Jag har berättat för läkaren om alla mina problem. Ja drar mig ifrån att ta medicin. Jag vill inte förstöra magen också, den är det ända som verkar funka som det ska vad det gäller min kropp. Sen att börja ta starka värktabletter innebär också en mängd biverkningar, tillslut vet man väl inte vad som orsakar vad, vad kom först smärtan eller biverkan!? Jag kan även tillägga att det är inte en enda läkare som ens har föreslagit mig några värktabletter.( Jo migräntabletter)Ang panikångesten så har jag precis gått i Kbt. Därför blir jag orolig över vad detta är. Bör kanske söka för depression?! eller så är det min fibro, som dessutom bara ha blivit värre sedan min diagnos blev fastslagen. Men jag känner mig inte deprimerad i övrigt. Har ett fint liv med min sambo och jag kan jobba 100% vilket jag hoppas jag kan forts med. Jobbar inte jag så skingras inte mina tankar på annat än sjukdom och smärta. Det är väl där skon klämmer. Rädslan för att behöva sjukskrivas och inte kunna forts mitt liv så som jag har tänkt mig. Inte bara det så är omgivningen på en om att skaffa barn!? Barn? Ja alla vänner har ju skaffat barn eller så har dom en bulle i ugnen. Jag känner att jag har nog med mig själv. Visst nin sambo vill gärna ha barn och det är inte det att jag Inte vill skaffa barn men vad kommer att hända med min kropp då!? Kommer man orka? Ahh..

Det känns lite som du inte är riktigt klar med din behandling utan behöver gå i terapi lite till. Så hör av dig till den mottagning där du fick din behandling och hör vad du kan få för hjälp.

Det är inte säkert att det är starka smärtmediciner du behöver det kan va nåt annat men det är sjukvårdens sak att ge dig i så fall.

Det låter som att din hjärna har för mycket att oroa sig för. När jag hade utmattningsdepression så kände jag mig inte "deppig" på det sättet som man föreställer sig att det ska vara. Snarare var det så att jag fick ångest, blev snurrig i huvudet, kunde inte fokusera, inbillade mig att jag hade alla livsfarliga sjukdomar som fanns osv. Prata med någon duktig läkare som jobbar med just sådant.

Jag kunde inte heller vara hemma hela tiden, utan arbetade så mycket som det kändes bra just för att, som du säger, ha något annat att tänka på istället för att bara snurra in sig i hur sjuk man känner sig hela tiden;)

#9 Exakt så är det ja :-) Ja jag får ta tag i det. Får be om en remiss till en psykolog av läkaren.

#10 det låter som en bra plan.

Säg till läkaren vad det är som oroar dig och att du känner att du behöver prata med någon.

För att sitta och älta saker och ting hela tiden (även oviktiga saker) är aldrig bra, det är då man börjar känna att man inte orkar mycket mer. Därför fokuserar många på jobb eller hobbies, bara man har något att göra hela tiden.

Detta med mediciner, jag kan säga att många av medicinernas biverkningar försvinner efter att man har tagit dom ett tag. Ibland så måste man ta mediciner för sitt eget bästa.

Men man ska inte tvinga sig själv till det heller, för då brukar de inte hjälpa lika bra.

Håller tummarna för dig!

Det tycker jag du ska göra - be om en remiss till psykolog alternativt sök direkt själv utan remiss. Det kommer att ordna sig ska du se:)     Ta en sak i taget och och försök att inte känna pressen att vara precis som alla andra med att obligatoriskt skaffa barn vid en viss ålder osv, utan gör det när du och din sambo tycker att det känns rätt för ER;)