Jag lyckas med det.  Inte konstant, inte kontinuerlig, endast små och korta stunder nu då och då, men det ger mig hopp att jag kanske kan lyckas ta mig dit till den punkt att jag kan känna det regelbunden och ofta, och kanske även långa stunder. Hoppet är ju det sista som dör.

Jag kan ha ganska många sådana stunder av glädje och livslust. Inte så att jag känner det jämt och ständigt. Nu är jag i en period där jag inte alls mår särskilt bra, dock är det mina fina stunder som gör att jag orkar mig uppför backen även denna gång. Jag personligen är i grunden en positiv människa plus att jag har jättebra stöd från både sjukvården plus min familj, det har hjälpt mig på vägen att acceptera denna skitsjukdom, även om jag självklart har dagar då jag sörjer över det. Jag kan dock säga att jag tror inte att det är att sikta för högt, jag tror det handlar om att alla är vi olika och behöver olika hjälp och stöd för att kunna nå dit, du måste bara hitta din väg! :-) Jag skickar en varm kram!

Tack så mycket för ert pepp tjejer! Det värmer.

Jag satt nyss ute på balkongen då det plötsligt slog mig varför jag blir så deppig mellan varven (var i gropen när jag startade tråden).

Jag behöver uppenbarligen FÖRLÅTA livet för att jag fick denna diagnos för när jag tänkte efter så insåg jag att jag är bitter. Min inre bitterhet infekterar hela min vardag. När jag var 35 och tog tag i min barndom så var jag också bitter. Tänk att bitterhet kan göra så att man känner sig olycklig?? Detta visste jag faktiskt inte alls om…🤓

Jag får genast skrida till verket! 👍

Ha en fin dag!

Bitterhet är en gift som försurar och forstör fullkommligt all chans man har till lycka faktisk. jag kämpar mot bitterheten dagligen själv, och det är innimellan så att jag även förlorar en rond, men jag kämpar inbiten vidare då jag fått några små glött med besked att det kan gå! Håll ut och ge inte upp!

Japp, du har så rätt Rita! 

Det är så skönt när man fattar VARFÖR man mår piss. 😃

Hej!🙂

Det är en kamp varja dag, men jag jobbar nu heltid😃Jag har betalt ett högt pris också JAG HAR INTE NÅGRA VÄNNER. Alla har slutat vara min vän för att jag var sjuk i fibromyalgi. Jag är bättre än dem 😃

Kram/Naz

Nej det finns ingen glädje med att leva. Varje dag man fortsätter sitt liv är endast av plikt. Plikt mot anhöriga och gentemot åtaganden. 

Livet är endast en enda lång transportsträcka mot döden.

Jag har också förlorat många vänner längs vägen men jag ser det som att de ändå inte var något att ha. En riktig vän gillar dig trots sjukdomar och elände.

Jag har också haft dina tankegångar TjockaBerta. Jag blev så arg och ledsen över att jag aldrig kände någon glädje över att få leva för min egen skull så jag bestämde mig för motsatsen - jag skulle nu leva enbart för andras skull!
Det var inte ett dugg skönt att vara i den känslan så efter nåt år gav jag upp den och skiftade tillbaka till mitt gamla fokus - att leva för min egen skull. Jag vill verkligen känna glädje över att leva mitt liv. Jag vill känna att det betyder något och att det finns en mening med att kliva ur sängen varje morgon. 

Jag är på väg dit nu. För ett par dagar sen så bröt jag i hop och fann mig själv i en frustrerande ångest där jag i panik bad livet om hjälp med att finna en lösning till mitt bittra beteende. "Förlåt dig själv" hördes en röst i mitt huvud. Jag fattade ingenting, varför skulle jag förlåta mig själv? Återigen hördes rösten "Förlåt dig själv". 
"För VAD?" frågade jag mig själv.
"Ta vad som helst" fick jag till svar.
Jag letade igenom mitt huvud och det första jag kom att tänka på var dagen då min sjukdomsresa började - den dör ödesdigra dagen i augusti 2002 när jag gick in i väggen.

Jag hann bara uttala "Jag förlåter mig själv för att jag gick in i väggen…" och sen kom tårarna, sorgen, grinet, skriken från avgrunden. Jag vrålade i min kudde på sängen och snoret forsade.

Nu mår jag mycket bättre! 😎