Mysigt värre! Vilken kompis!!

Nä fy!!

Fy, och dessutom en släkting. Snacka om att du levde efter talspråket: Släkten är värst. /Vanessa

Nä fyyy va tråkigt. Så lågt……

Förstår att du är förbannad och besviken det hade jag också varit

Va! Stal h*n det av dig?!

Sara: Japp, han stal. och jag kan ju berätta att jag INTE pratar med han längre o kommer aldrig mer att göra.

Förstår att du inte pratar med honom mer. Sånt ska man inte behöva acceptera helt enkelt!

Vilket jäkla sätt! :-(

Fy f*n!!!

Ja, jag håller med er alla. MEN har inte ni gjort nåt ni ångrar????

Hoppas du anmälde han.

Jodå, men det e svår bevisat, tyvärr, så jag kommer ingenstans och sen fick jag dödshot på mig från han efter det. Och det går heller inte att bevisa. Släkten e värst. Men han ska nog få igen en vacker dag.

Skulle anmält dödshoten oxå..

Mymlan:

Det e anmält, men du vet, ord står mot ord.

vad jag har gjort som jag ångrar.. inte sådär mycket faktisk, att jag litade på min första sambo som gjorde mig så illa kanske, men samtidig gjorde det mig ju stärk som rackarn och lärde mig ställa rättvisa men hårda krav på en mann, som igjen ledde mig till min nuvarande mann, så jag kan inte direkt säga jag ångrar heller…

Jo, en sak ajg ångrar… att jag lot det gå så lång tid innan jag slängde ut en snyltare av en kompis från mitt liv.

Ja du, det e alltid lätt att vara efterklok, eller hur???? å så blir man så förbannad på sig själv efteråt.

Jag har inte ångrat något jag gjort/råkat ut för. Allt även det som var dåligt som psykiskt misshandlande kille, och sådant så har gjort mig starkare. Utan det så tror jag att jag skulle ha svårare att hantera min sjukdom än jag har.

Det enda jag ångrar i och för sig, var att jag inte sa muntligen till pappa att jag älskade honom, innan han föll i koma och dog. Men hade skrivit det i ett brev som jag gav honom, och det var det sista han läste. Så då visste han det ändå./Vanessa

Jo, jag har gjort sånt jag ångrar men det värsta vill jag inte ta upp här.

men dreamiz då, pinsamma saker? :S

Släkten är värst, men hämnden är ljuv

#19 Känns pinsamt nu i varje fall. Men ibland är man ju bara dum helt enkelt.

#20 Japp!

Men nu gjör du mig nyfiken, Dreamiz! :D

#22 Det är preskriberat nu.

En sak jag ångrar, inte så allvarlig kanske men ändå, det är när jag tror på min mamma, att hon äntligen har fått förståelse o respekt för mitt stora djurintresse. För varje gång jag tror att hon fått det, så säger hon nåt som visar att hon inte alls ändrat sig. Det gör lika ont varje gång fast jag borde lärt mig…

En annan sak jag ångrar är att jag inte berättade för nån när jag blev utsatt för incest. (Nja, incest blir det ju inte för vi var inte släkt men ändå…) Även om det inte var "allvarligt" så har det satt sina spår…

dreamiz:

Men va hemskt att behöva bli utsatt för nåt sånt. Hur har du klarat av att hålla det inom dig?????

#24 När jag blev utsatt för det vågade jag inget säga. O sen, ja det har känts pinsamt att prata om det. Plus att jag varit så rädd för att såra en person om jag pratade om det (obs, inte den som utsatte mig för det utan en släkting.) Därför har jag hållt det inom mig. På senare år har jag dock pratat lite om det med nära vänner. Men känns inte som att det är mycket att prata om nu då det är så länge sen… Men man undrar ju hur det har påverkat en? Att det påverkat är ju helt klart.
Han som utsatte mig för det är död sen några år o jag kan inte påstå att jag sörjde…

Kanske inte konstigt att man får djupa depressioner som vuxen… "Incest", mobbing… Ja, det sätter sina spår…

det är bra du pratar om det ändå. Om det inte kommer NÅT gott utav det (domfällelse, böter eller dyl) så kan jag förstå att du inte ville ta upp det med familjen. Men du kan faktisk tala med någon om det UTAN att det måste komma din familj för öron, och du MÅSTE Inte omedelbart anmäla allt om du absolut inte vill. Om du kjänner att det inte är nåt mycket att prata om kan det kanske va för att du fortfarande förtrycker? kom i håg.. det är inget du behöver skämmas för själv. Skammen är inte din, den er h*ns.

//en som vet vad du talar om

#26 Både när det hände o nu kan jag tänka att "det är inget att gnälla över, det var ju inte så allvarligt". O det är väl därför jag har svårt att prata om det, för jag känner mig gnällig… Samtidigt vet jag ju att det han gjorde var fel, jag ville inte vara med om det men vågade inte säga nåt (var rädd för honom.)
Så, ja på sätt o vis förtränger jag det nog, i o med att jag fortfarande kan tänka att jag inte ska klaga för det kunde varit värre…

dreamiz: Det e helt ok att klaga o gnälla,det gör vi alla. Får man fråga hur gamal du va??? Du behöver INTE svara.

Började när jag var ca 12 år o började få "former"… Så jag borde kanske kunnat sagt ifrån. Men, som sagt, jag vågade inte…