Ja oj vad man får höra då man är sjuk. -Obetänksamhet- verkar vara en sjukdom i sig. Klart man tar åt sig då man ger sitt sista av kraft. Jag har råkat ut för detta så många gånger , men det känns varje gång.

intressant med forskningen på Fibromyalgi, det ser ut som det börjar med en inflammation i hjärnan. Snart kanske de finner en behandling.

Hjärntrötthet är också en sak som inte syns utanpå, man får många reaktioner och påhopp. Problemet sitter hos den andre.

Synproblem är extra svårt. Hur många gånger visar inte samma person sina foto på telefon. Ja vad ska man säga? Du får säga ifrån då de talar av dumhet….Mvh/WL🌺

Ibland blir man bara så trött på allt. Behöva förklara o skydda sig själv. Helt i onödan

Så sant!

dessutom ger svår värk väldig trötthet som inte andra förstår heller.

Skönt att bli hörd av de som har liknande problematik.

Minns då min mamma sade-ryck upp dig- då jag hade svår leverinflammation och nyförlöst. Tårarna rann länge. Var hon elak? Mest dum tror jag…..Tycker du är stark som kämpar på…Kram från WL🌺

Dessa dumma kommentarer, det är så tråkigt och tröttsamt! Tror inte någon som inte känt på denna värk och trötthet kan förstå på riktigt, bara föreställa sig hur det är. Jag har fått höra en del genom åren, senast min pappa i somras som blev såå besviken för att vi ställde in ett besök efter en hemsk natt och migrän. Han kunde inte förstå att vi inte kunde åka två timmar enkel resa och när jag sa att jag har ju faktiskt fibromyalgi och det är då vanligt med migrän mm. mm. varpå han svarar "har du det, vad är det"? Där tog mitt tålamod slut. Att med migrän behöva förklara igen sa jag att nu fick han själv läsa på själv då jag berättat så många gånger (nej, han är inte senil ;))…min mamma tycker att jag ska börja dricka kaffe så att jag blir pigg ?! Om det ändå vore så enkelt… Är 37 år men känner mig minst som 73… Försök tänka att folks dumhet och oförstående är deras problem-inte ditt men vissa dagar är det ju lättare sagt än gjort… Kämpa på och var rädd om dig! ❤

Man är väl för ung enligt andra. Man ska vara pigg o med på allt. Jag som har ett rätt krävande jobb. Ute mkt och många hundar. Men de ser inte att jag faktiskt sover nästan 2 timmar mitt på dagen, äter starka mediciner. O nu när vi är ute vid stugan är jag här för återhämtning. Inte umgås med andra o bli ännu mer utmattad. Svårt för andra att förstå

Åhh men flocken. Jag hoppas att de sen förstod när din man förklarat för de. 
Det är hemskt. Och det är nästan så att man känner sej skyldig, svag, lat m.m när man sen ska förklara…för nån som ändå inte förstår. 

Och detta med hjärntröttheten ja. Det händer att jag sitter i receptionen på jobbet. Förmiddagen kan fungera. Men efter lunch…..ja fy bövlen. Jag hör vilket personnumer de säger men hjärnan registrerar inte. Jag får fråga flera gånger i värsta fall och då känner jag mej som ett jäkla miffo. En del blir irriterade medans andra förstår. 
Men just detta…att behöva förklara sej. Eller det känns som försvara sej många ggr. 

Min AG sa till mej då jag klagade att vi hade för lite personal och att om det ska fortsätta så här kommer jag bli sjukskriven, att hans rekommendation var att pigga på mej. 
Men öhhh va??? Det är ingen jäkla förkylning jag har liksom!!!

Ja sådan dumhet finns ingen bot för tyvärr. Efter att jag haft flera stroke så kan hjärntröttheten ta sig hemska proportioner, sover dygn ofta i samband med förkylning. Då låter det -va, sover du, livet finns därute- , det vet jag väl. Men tack för extra upplysningen.

Oj vad vi kämpar, riktiga hjältar ändå. Men om vi kunde få sköta vår vardag utan massa kommentarer som stjäl sista kraften så vore det bra! Mvh/WL🌺

Känner igen mig fastän jag inte har samma som du… När energin tar slut och huvudet inte hänger med… När omgivningen blir för högljudd, rörig och kravfylld… Och när ingen fattar för det inte syns utanpå! Det tråkigaste av allt är att inte orka göra allt det där som man skulle vilja!

Mia, prick på. Man känner sig så skylldig. Jag brukar inte bry mig. Men det märktes att dom reagera när min man sa till. Något som inte ska behövas. Ja denna hjärntrötthet är jobbig. Huvudet orkar inte. Man sover o vilar men vad hjälper det? Jag har tanke på att tatuera in mina sjukdomar. Så folk ser. Bryter hellre benet

Ja man drömmer om dagar då man kan göra något man vill. Lite har min hjärna repat sig så det känns som att komma ur en ostkupa. Jag har bakat och lagat lite mat det sista året. Men man har inget val, som du så kan ljud, smällar, hög musik, barnskrik sänka mig även om det är bättre nu. Tjat om att man ska hänga med, följa med på olika saker fast man säger att orken inte finns är superjobbigt. Man känner sig som en svikare.

Man kan inte mer än säga hur läget är….Förstår dig…Mvh/WL🌺

Ja jag har hellre min fraktur i foten som ändå märks. 
Än det som inte syns som man måste förklara för de som inte vet. 
Nä jag fattar inte denna känslan av att känna sej skyldig. Vet inte vart den kommer ifrån.  Känns som om att det är skamligt att säga att man är sjuk. 
Jag kan med känna det som om att man vill att de ska tycka synd om en. Men man måste ju ändå förklara. 
Så då säger man inte så mycket utan det blir bara lite mer allmänt om hurdant man har det.

Följa med ut händer inte ofta. Gör jag det måste jag vila innan o sen blir det ändå inte helt bra. Man har blivit rädd. Rädd för hur det kommer bli o rädd för morgondagens värk. Jag brukar försöka tänka så att jag fick dessa sjukdomar för att jag klarar det. Får dåligt samvete för att det känns som att jag håller tillbaka min man i hans liv. Tror inte han vill ändra något men han får ta ett stort ansvar då jag inte kan göra allt. Tack ni alla att ni finns så man kan prata med er.

Ja usch det dåliga samvetet, det kan folk också påtala-stackars din man-,

Ja men man går inte in som två perfekta människor i en relation och så förblir det så, nej allt kan hända.

Skulle jag svika honom om det var han?

Eller tycka synd om mig om det hände honom något. Man finns för varandra genom livet och kan stötta varandra på olika sätt. Jag fick stötta honom i arbetssituationen, lyssna, ge råd och stötta. Inte var det synd om mig då inte. Det var självklart att vara där.

Tycker inte folk ska prata så mycket i det dom inte vet något om.

Min pappa var sjuk hela livet, men han hade 1000 kvaliteter. Minns en tidig morgon på landet då jag gick upp för att amma den minsta, då stod pappa i jordgubbslandet och piskade sig med nässlor över ryggen. Hans bröstkorg deformerades av värk.

Vi har en genetisk defekt som slår sig på det mesta i kroppen. Minns hans huskurer med allt möjligt, liniment och Treo som han blev beroende av. Om folk visste hur slut man blir av värk, det tar all glädje, ork ,lust och förmåga.

Skriv , det finns alltid någon som har ett tröstens och förståelsens ord över. Tänker på er…Kram från WL🌺

Jag tror att det är svårt för helt friska människor att förstå en kronisk sjukdom eftersom de inte kan relatera till det ordentligt, och det enda man kan göra är tala om för dem hur man upplever saker. Om de sen förstår eller inte är ju egentligen upp till dem, det viktiga är att du känner att DU orkar, kan och vill vara med dessa människorna.

Jag tror också att vi sjuka ofta känner oss till besvär, och vi vill inte gärna sätta krav på omgivningen för att vi inte vill vara "jobbiga" att vara med. Men jag tror också det är viktigt att vi faktiskt vågar göra just det. Sätta upp villkor för att umgås tex "om jag ska följa med så måste jag ha med min vikbara stol, annars kan jag inte komma alls" eller "jag kommer gärna till dig, men jag måste gå hem kl 18 för att varva ner hemma i god tid".

Jag tror också mycket handlar om att man som sjuk ofta får dåligt samvete och dåligt självförtroende för att man inte är så pigg, frisk och social som man önskar. Det är svårt att sätta sig själv i första hand, men jag har upptäckt att om jag faktiskt är lite besvärlig ibland och sätter krav eller önskemål när jag ska träffa nån så blir det oftast ett mycket roligare möte eftersom jag då orkar på ett helt annat sätt än om jag ska göra det "som alla andra".

Tror också att man måste sätta gränser. Att nu måste jag vila… Nu orkar jag inte mer… Måste stanna upp… Ta en mikro-paus… Ha tyst och lugnt omkring mig… Man hittar sina egna strategier och lösningar. Det är lättare att hålla fast vid dem i vardagen, mycket svårare i sociala sammanhang då allt ska förklaras och förstås.

Jag har nog stannat hemma ofta för att slippa förklara och trassla med vila borta. Visst man blir utanför, men man får tänka på för vems skull man följer med, hälsar på osv. Jag vet då det gick månader och ingen hörde av sig. Men det är som det är, jag blev väl lite ensling och hittade på saker jag gillade själv också. Livet utanför mig pågick.

Nu är jag 71 år och mina vänner är dåliga på olika sätt, så det har väl jämnat ut sig?

Då jag var ung hade små barn var det så tufft, jag minns hur jag kämpade för att orka.Värk , inflammationer i de inre organen, en man som reste i jobbet, tre förskolor att hämta och lämna på. Idag förstår jag inte hur jag orkade? Men vi  har inget val , det är bara att kämpa på. Men tufft är det.

Därför blöder mitt hjärta extra för er unga som kämpar med denna smärta och trötthet. Ni behöver allt stöd ni kan få…..Kram från WL🌺🤗

Wonnalesan du är så klok. Igår gick resten av familjen till våra vänner för att fira frun som fyllde år. Jag stannade hemma och sov. För mig är semester vila och återhämtning. Har inget behov av andra människor än min familj och några få nära vänner. Men min hund är jag aldrig utan. Livet som sjuk är svårt. I dagens samhälle är allt så pressat

Du gjorde helt rätt, i det kan finnas lite kraft att hämta.

Hundarna har varit min styrka, de har gett kraft och de har följt i mina spår. Vi har vilat i skogen och det själsliga band jag haft till dom har jag inte haft med andra individer. De har varit mina skyddsänglar i vått och torrt.

Människor kommer och går, man får bli sin egen lyckas smed och fånga tid för återhämtning. Faktiskt blir tyngden mindre då man inte försöker vara andra människor till lags. Man har bara sitt eget liv att måna om. Kör man slut på sig så tackar ingen för det.

Du ska ta dina stunder, gärna markera tydligt-Nej, jag ska vila så jag orkar med alla måsten sedan- Låt dom tänka, det gör de ändå!

Tycker du är duktig och kämpar med din flock. Fortsätt din väg…Kram från WL🌺

Det är ju just detta att man känner sej jobbig och ställer krav. 
Jag måste säga att de som jag jobbar med….några har slutat nu efter jul och nyår. Men dessa 3 nya förstår mej verkligen. Jag behövde inte säga så mycket förrän de fattade. 
Och frågar jämt hur det är, om jag orkar, att jag måste tänka på mej själv osv. 

Nu har två slutat som sagt var men en är kvar av de. 
Det är ju så det ska vara. 
Som Zadeira skrev att då blir mötena, träffarna roliga och man får utbyte av det. 
Nu har det kommit två nya i deras andras ställen och jag känner mej frustrerad. 
Nu ska man förklara för de. 
Men får hoppas att det går lika bra med de som de andra.

Tänk vad skönt det är att få prata av sig. Med de som förstår. När alla tankar och all frustration bubblar över. Vara ung och sjuk är inte lätt. När man inte är som alla andra.

Så sant Flocken!

Minns hur annorlunda jag kände mig, alla gliringar och kommentarer.

Nu är jag så gammal att jag kan sova hur mycket jag vill. Bara göra det jag vill för dagen.  Men att vara ung med alla måsten och alltid gå på halvfart, men tvingad att vara fullpresterande är så knäckande. Idag hade jag gjort annorlunda. tagit mer hänsyn till mig själv. Mindre till andra.

Ta de stunder du kan, se inte åt andra håll utan gör det du måste…Kram från WL🌺