Jamenjustja, glömde visst att hälsa: Finland firade sin 101 års dag igår 6.12. Här sitter vi och kan inte annat 🥳😃

Jag har inte haft en lätt uppväxt. Har nu som vuxen fått höra att ingen trodde jag skulle överleva min tonårstid. Min fibro utlöstes efter vi förlorat vår förstfödda dotter 1 timme efter förlossningen. Hade i samma period ett oerhört tufft jobb. Jag måste ha det lugnt omkring mig. Blir det stressigt och jobbigt privat så blir värken sämre. Har tränat upp mitt undermedvetna, hålla mig lugn. Men värken finns här dygnet runt. Så är det bara. Vem är jag då? Sajtvärden, 35 år, man och 2 söner, 1 hund, 4 kaniner . Företagare. Driver hunddagis o pensionat

Ow! Jeeves, du har då mycket att tänka på varje dag! Är med dig i din tankevärld och hoppas att du får ut åtminstone lite av din vardag. 

Det att du inte skulle överleva din tonårstid är ju alldeles grymt att höra. Fick du veta att du redan då hade fibro eller kom det senare? 

Jag drar mig tillbaka några bänkrader. Sådär eländigt hade jag inte. Stackarn! Lider med dig. 

Mobbad blev jag pga saker som jag inte hade en susning om hur man påverkade. Föräldrarna var för oroliga hur omgivningen skulle reagera om barnen i familjen hade "underliga" symptom. Dvs, annat än öronvärk och vattkoppor. När jag inte kunde sporta eller slöjda som de andra, var det sådant som man bara tystade ner och inte brydde sig om att nämna åt läkare. Berodde enbart på övervikt och "lathet". På detta fick jag höra att jag inte är värd att finnas till - av mina sk. klasskompisar. Mest pga att jag inte kunde utöva samma färdigheter som dem. 

Till historien hör också att min mormor - bodde i princip i samma hushåll som vi - led av nåt som man idag skulle kunna klassa som fibromyalgi; svindel, värk i olika delar av kroppen, svårt att röra sig, högt blodtryck, övervikt, depression, etc etc. Jag identifierade mig med henne såå många gånger.

Hur har du tagit dig igenom allt det där? Nån som har förstått dig i din närhet? Har du kunnat glömma? I så fall med hjälp av vad? Vad har du använt för att träna upp ditt undermedvetna? Meditation?

Och den största frågan av alla: hur tog du dig igenom sorgen att förlora ett barn under förlossningen? Det måste vara den allra största skräcken som finns för en förälder (har själv en son som snart fyller 24).  

Sänder dig en varm tanke! Håll ut. Det finns personer i din omgivning som behöver dig. 

S.

Ont i knäna började i min tonårstid. Men var mer vild än tam tills jag fick mitt första jobb vid 20 års ålder. Då jag även träffade min blivande man som var min chef. Sökte hjälp för mina alkoholproblem o skärpte till mig. Nästan direkt när jag fick detta jobb blev värken olidlig. Träffade läkare på läkare. Fick tillslut diagnosen fibro samt spondylos. Jag skulle bli 23 år när jag fick havandeskapsförgiftning den allra svåraste sorten. Jag överlevde med nöd o näppe. Inte vår dotter. Sjukskriven. I denna veva skaffade vi vår första gemensamma hund. I sorg märkerman vilka som är ens vänner. Jag bröt all kontakt med mina föräldrar och 2 syskon efter att äldsta sonen fötts. Vi fick en son till sen. Jag blev klassad som rörelsehindrad o en framtid i rullstol. Gick då på kryckor. Vägrade. Så började gå ut o gå. Skogen o havet har hjälpt mig bli lugn. Även förståelsen att jag inte är som alla andra. Man måste kämpa. Försöka se glädjen i livet

Intressant tanke. Jag var på utbildning inom yoga stress och utbrändhet och fick höra att det är de med låg självkänsla som blir utbrända/utmattade då det finns en känsla av att det är genom prestation som de med låg självkänsla känner sitt värde. Intressant då många med fibromyalgi är utmattade. Inser att jag hör till dessa med låg självkänsla med starkt självförtroende och denna medvetenhet gör att jag nu tar aktiva beslut och känner efter i högre utsträckning vad JAG vill och gör så trots att ändra blir besvikna. Det är inte mitt problem utan deras. Som skilsmässobarn med nya syskon och aldrig känna sig riktigt hemma och välkomnat/älskat och ständigt dåligt samvete mot den ena föräldern för saker den andra föräldern gör. Jag har gjort så mycket och haft behov av bekräftelse och uppmärksamhet. Inte så konstigt. Inser att det är oerhört viktigt att bygga stark självkänsla hos alla barn för att undvika problem senare i livet. Jag gör mitt bästa och varje kväll går jag igenom dagen med min 11 åring och min 12 åring och berättar för dem minst tre saker de gjort bra och inte då du var duktig som fick alla rätt på provet utan tex du gjorde mig så glad när vi tog en mysig promenad tillsammans, du var ansvarsfull när du gick ut med hunden, glad att du lyssnade och la dig i tid, stolt att du berättade xx för mig. Jag är 37 år, gift, jobbar heltid men är ofta sjuk, fibromyalgi, restleslegs, ibs, migrän, mikroskopisk kolit.

Intressanta, tänkvärda kommentarer. Tack!

Om jag påstår att det ena när det andra är jag tydligen på rätt spår. Att leva i en familjeomgivning som stressar och ger dåliga vibbar eldar på fibron som i sin tur ger än mer kommentarer om hur uslig man är. 

@flocken: Underbart att höra att du kommit från kryckor och rullstol och att du kan leva livet någotsånär normalt. Men mycket sorgligt att höra om förlusten; jag förstår inte hur någon kan klara av en sån katastrof.

@Flyingfaun: jag får nog sälla mig till gruppen överpresterande självförebråare. Du sätter spiken på huvudet där. Bra analys! Och fortsätt att berömma dina barn, jag hoppas de en dag förstår vikten av det.

Verkligen bra berättat av er båda. Inser att det här är något som påverkar en väldigt mycket men sällan pratas om.

Behöver du prata eller ventilera dig så är jag här inne flera gånger/ dag. Privat funkar oxå

Finns det tandfyllningar, dvs amalgam, med i bilden? Det är givetvis svårt att bevisa något men det finns starka misstankar om att kvicksilver är en bidragande orsak till fibromyalgi liksom en mångfald andra 'multisymtom' förknippade med en rad sjuksomstillstånd. Jag var själv TOTALT utslagen i över tio år på grund av kvicksilverförgiftning, i kombination förstås med utbrändhet och allmän försvagning pga vitaminbrist. Tror att förgiftningen slår lite olika beroende på vilka genetiska svagheter man har. En sanering av amalgam hjälpte mig tillbaka till livet, det var en utdragen process som tog lång tid. När den sista resten av amalgam var utbytt så tog det tre år innan en förbättring skedde. Återkomsten ägde rum stegvis. Från att ha varit intolerant mot i stort sett alla födoämnen, till och med vatten, så började utvecklingen vända. Bestående men kvarstår; trötthet, lågt immunförsvar och minnessvårigheter, men situationen trots allt betydligt bättre. Amalgam måste saneras försiktigt och med alla förebyggande metoder; gummidukar, ventilation, C-vitamintillskott (i mängd) innan själva saneringen etc. Ingen lätt procedur att genomgå men väl värt besväret!

p.s. Googla på amalgam + fibromyalgi, det ger en hel del träffar.