Annons:
Etikettfibromyalgi
Läst 918 ggr
Ankan76
2016-04-22 11:48

Psyket

Hur mår ni rent psykiskt runt detta med sjukdomen? Igår hade jag ett riktigt utbrott,bara grinade och grinade. Kände att jag ORKAR INTE!! Igår hade jag en riktigt dålig dag,ont och trött. Det är så frustrerande att man inte kan göra vad man vill. Jag har accepterat att jag inte kan jobba just nu men jag kan inte heller göra något annat! Jag blir bjuden på olika aktiviteter och fester men måste alltid tacka nej. Jag har vänner som är förstående men jag saknar alla så mycket. Vad är det för liv man har? Ligga som ett kolli i sängen… Om jag pressar mig nån gång och skiter i hur jag mår blir jag svimfärdig och får svårt att andas. GAH!

Annons:
Zadeira
2016-04-22 21:20
#1

Jag har svårt att avgöra hur mycket av mitt psykiska mående som egentligen kretsar kring fibron. Jag har diagnoser som fanns där innan fibron (även om jag inte visste det då). Dessa diagnoser hade funnits med mig oavsett fibro eller inte och har inte utlösts av fibron, men däremot så påverkar ju fibron som så att de andra sårbarheterna och behoven är svårare att ta hand om ordentligt.

För mig så är fibron en av mina sårbarheter som jag måste räkna in varje dag hur de påverkar mitt mående. Det är inte fibron i sig utan att smärtan, värken och den minskade orken som gör att mina andra diagnoser får större eller mindre plats. Egentligen gäller ju det för alla att tar man inte hand om mat, sömn, motion och ständigt har ont så blir allt jobbigare men jag har diagnos som gör att mitt känsloläge redan är förhöjt och även om jag sköter mina grundbehov är jag redan "överkänslig".

För min del har det inte varit så svårt att acceptera att fibron begränsar mig men det tror jag är för att mina psykiska diagnoser har begränsat mig ännu mer tidigare. Det är liksom på nåt sätt lättare att acceptera och accepteras för fysisk smärta eftersom det är något de flesta kan relatera till. De psykiska diagnoserna jag har är det inte samma förståelse för och är även svårare för mig att förhålla mig till.

Däremot så blir jag både ledsen och besviken när jag inte kan hålla på med fysiska aktiviteter som jag gjort tidigare. Djur är ju mitt liv och mitt allt och att jag inte kan med livet som stalltjej på heltid tex kan ibland få mig att gråta. Jag skulle ju liksom jobba som stall-tjej på heltid var tanken och mitt enda mål och enda motivation, men det är helt uteslutet nu. Det kan göra mig otroligt ledsen.

Ankan76
2016-04-22 22:55
#2

Åh,vad tråkigt. Hästar som ger så mycket glädje,kan sakna min tid som stalltjej ibland. Jag hade en utmattningsdepression 2012-2014 så jag är väl lite extra skör pga den. Men då kunde jag ändå fixa med huset och röra på mig,jag tycker att den här sjukdomen är värre på något sätt

[LoveUnite]1
2016-04-22 23:44
#3

När jag mår riktigt dåligt, alltså har konstant värk och speciellt när jag får riktigt ont så har jag på sista tiden nästan fallit in i depression, jag känner mer som om jag får skov, visst har jag värk konstant i olika grader men de jag kallar för skov är när jag har ont så pass att jag klarar inte av någonting.

När detta också pågår en längre tid faller jag in i depression, alltså jag orkar inte något, bara sover när jag väl kan sova, är konstant trött och kan bli ledsen över precis allt.

Detta är något som har börjat komma detta året, för jag hade det verkligen tufft de första månaderna. Något litet som en vanlig förkylning triggar igång en hel grej för min kropp.

Jag har mått bättre i ca 2 veckor snart, energin är fortfarande väldigt låg och jag kan inte påstå att det är pga värk, tror det är att jag har svårt att ta mig ur utmattningen som kom efter alla dessa skov dessa månader.

Men mår lite bättre som sagt, äter, ute med hunden, är lite social med familjen och ser lite ljusare på livet just nu.

Jag vet dock att om jag faller in i ett skov igen oavsett när så kommer jag bli väldigt dränerad och utmattad vilket säkerligen kommer göra mig deprimerad och känna allt är hopplöst igen.

Mia-45
2016-04-23 15:25
#4

Tjaa….vad ska jag säga?
Jobbar ju i veckorna och då ger jag allt jag har av mej själv. Så när helgen kommer så sitter jag bara här. Jag orkar inte nåt annat. 
Jag mår inte bra psykiskt av att inte orka städa…inte orka umgås…inte orka göra nåt alls. 
Annars tycker jag att jag mår bra i veckorna…förutom värken då ju. 
Ska det va så här? Eller kan jag på nåt sätt ta mej i kragen?

Zadeira
2016-04-23 16:25
#5

#4 Mia, Hur menar du med att du ska ta dig  i kragen?

Mia-45
2016-04-23 16:26
#6

Zadeira…
hahaha ja jag vet inte🤪…om jag bara är lat eller om jag mår dåligt av att jobba i veckorna så man inte orkar med nåt annat sen. 
Jag får liksom inte tummen ur..

Annons:
Zadeira
2016-04-23 20:35
#7

Mia, jag tror definitivt inte det handlar om lathet. Orkar och klarar du av att jobba hela veckorna så är det inte lathet som gör att du när du är ledig inte har nån ork och energi kvar. Däremot så kanske du prioriterar "fel". Kanske hade du mått bättre av att jobba mindre och orka mer hemma. Men jag vet att det inte är så enkelt att bara dra ner på jobbet, det är mycket som måste väga in i ett sånt beslut.

Ankan76
2016-04-23 23:47
#8

En kollega sa till mig att det ör ofta de duktiga och ambitiösa som får fibro. Nu vet jag inte om det stämmer men jag kom på det nu när jag läste vad du skrev Mia. Du gillar ditt jobb och gillar att vara där men sen tar orken slut när du kommer hem. Åh,vad jag känner igen mig. När jag jobbade sist i höstas så tyckte min familj,läkare,chef och försäkringskassan att jag skulle sjukskriva mig… Men jag älskar mitt jobb ju! Även nu när jag är sjukskriven så gillar jag verkligen mina " bra" dagar för då kan jag fixa en massa hemma med följden att jag blir sängliggande… Så vad gör man med såna som oss? Jag vet att man måste acceptera sjukdomen osv men det är rätt svårt att ändra sin personlighet! Känner igen allt ni skriver och tycker att det är skönt att få prata om detta med er här. Hoppas fler vill ge sin berättelse

Mia-45
2016-04-24 08:41
#9

Ankan

Ja jag har med hört det där. 
Jag ger allt när jag älskar mitt arbete. Som i fredags så hade jag jättemycket att göra på labbet och jag fick även vara med på en mindre operation som innebar att jag fick stå i 40 minuter. Det tog tydligen knäcken på mej. 😓
Hann dessutom inte med min matrast pga operationen så när jag kom hem vart jag slutkörd. 
Tur man inte har så många sådana dagar. 
Men sen mår jag skitdåligt psykiskt av att inte orka ta hand om hemmet. 
Om man ändå hade råd med städhjälp. 

🌺

Ankan76
2016-04-24 16:42
#10

Ja,det vore ju underbart med städhjälp! Vi har en robotdammsugare och den är ju bra men det finns ju lite annat att göra också…

Sigridur
2016-04-25 00:11
#11

Läst allt och känner igen mig. Dock jobbar jag som städare inom hemstäd. Inte fått något annat jobb så jag får bits ihop. Jag tror det är sant med att vi är för ambitiösa och att vi inte lyssnar på kroppen.

[lillelull]
2016-04-26 00:03
#12

Tänkt på vad jag ska svara i denna tråden och ja har läst TS inlägg ett par gånger och ja det är precis så jag känner också. 
Jag har accepterat att jag inte kan jobba men .. ja …resten är skit, kompisar, fester, allt du säger. 
Och vissa dagar pressar jag mig hemma, .. "jag kan klara att städa hela lägenheten idag JA de kan jag "..eller? Nä de kan jag inte… ( 33kvm är den på ) sen kräks jag nästan efter och kan knappt röra mig dagar efter. Smart av mig😡 Hatar denna jävla skit sjukdomen. Den sätter sig på allt. Humöret, känslorna allting.

Upp till toppen
Annons: