Annons:
Etikettsmärta-anhöriga
Läst 1532 ggr
[LoveUnite]1
11/13/15, 10:04 PM

Sociala Livet med Smärta

Inte för att jag var överdrivet social från början, men jag såg i alla fall fram emot att träffa mina vänner, ha en pojkvän, åka runt och hitta på saker.

Jag vill det fortfarande innerst inne men så mycket håller emot.

Smärtan är så jobbig, ha kronisk värk i olika nivåer varje dag, måste tänka mig för med allt jag gör, måste planera allt utefter hur jag mår just den dagen så kan inte för planera allt för mycket.

När jag får riktigt ont, eller är riktigt sjuk så drar jag mig undan, jag vill vara ensam i ett litet hörn (sängen) och bara vara ifred. Vill inte att någon ska röra mig och vill inte att någon ska prata med mig. Jag har alltid varit sådan.

Vänner är lätt att undvika. Familjen brukar jag umgås med ibland.

Men, nu har jag ju dock fått pojkvän, vi har varit ihop i några månader. I grund och botten tror jag inte att jag älskar honom, tycker om honom ja.

Men, han vill ju  umgås hela tiden, jag har 0 energi med något, avbokar hela tiden gör jag och efter man har haft en intensiv smärtperiod är man ju helt slut i flera dagar efter, är ju en återhämtningstid också, och då känner jag inte heller för att umgås.

Sexlusten är näst intill borta helt. Lite vid ägglossningen kan den hitta tillbaka men då ska jag också ha energin och vara smärtfri och är inte alltid jag är det.

Senast hade jag sex med honom men det gjorde så himla ont andra gången.
Men jag sa inget, men senare kunde jag inte hålla emot och till slut sparkade jag ut honom för smärtan började ta över helt.

Tror inte riktigt han förstår, jag har försökt förklara flera gånger, men han är stöttande på sitt sätt antar jag, han tål mitt klagande och frågar ändå hur jag mår och om jag behöver hjälp.

Men jag vill bara vara ifred.

Hur hanterar ni förhållanden och vänskaper samt familj med kronisk värk?

En del av mig vill bara att han försvinner ur mitt liv men en annan del säger att jag bara känner såhär för att jag är sjuk.

Annons:
Rita-S
11/13/15, 10:14 PM
#1

Jag tror nog du skulle känna dig riktig ensam om du uteslöt alla ur ditt liv om du har ont.. jag vill inte göra det själv och anstränger mig för att ha några få nära vänner som fattar och/eller accepterar att det är som det är för mig med min värk. Min pojkvän har själv skolios och fattar hur det är med smärta som bara plötsligen dyker upp ur tomma intet och sen försvinner när "det behagar den" så att säga..

//Rita, sajtvärd på Husmorstips,  fibromyalgi och julen, medarbetare på Lantdjur
Följ min julblogg,  bloggen och min hemsida

Mia-45
11/14/15, 9:13 AM
#2

Åh stackare

Det är viktigt att ens pojkvän förstår. Inte bara förstår egentligen utan fattar hur du har det. De säger de förstår men gör det egentligen inte ändå. 
Svårt det där man jag hoppas du fattar hur jag menar. 
Jag har själv funderat på hur det ska funka med en pojkvän. 
Pratade med en som visste precis vad jag pratade om. Han ville hjälpa med diverse smörja och massage och grejer. 
Men jag backade för han låg på får mycket

Man orkar ju inte alltid….så därför drar man sej undan. Också det är viktigt av en pojkvän att förstå. Och även av andra i ens närhet. 
Sen som Rita skriver så ska man nog inte utesluta alla i sitt liv. Men man kan pausa några dagar. Det brukar jag göra. 

Jag hoppas du förstår vad jag skriver. Är en del splittrad nu…både nyvaken och chockad av terrordådet i Paris. Ville ändå skriva en rad. 

Kram

Anonym
Anonym
11/14/15, 9:55 AM
#3

TS det där behöver du hjälp av vården att hantera. Sök hjälp hos kurator el KBT terapeut för att bena ut dina känslor. Inget blir bättre av isolering!

[LoveUnite]1
11/14/15, 10:24 AM
#4

Jag tycker dock inte att jag lever isolerad.
Träffar människor nästan varje dag.

Men mina vänner blir ju inte lika ofta, jag vet de som har magsjuka som ändå träffar sina vänner, men när jag är sjuk vill jag vara ensam, alltså när jag har riktigt ont.

Annars är jag på gym samt simning 2-3 ggr i v, träffar min familj minst 1 gång i v, träffar andra människor varje dag när jag är ute.

Förut kanske jag hade svarat varje gång en vän ringer, eller sms.a en vän några ggr i v men sådant gör jag inte längre, väntar typ tills de hör av sig. Om jag inte mår riktigt bra en dag då kanske jag tar kontakt med dem.

Min familj har jag kontakt via tele varje dag.

Men det är mest pojkvännen. Det känns kvävande, någon som hänger mig runt halsen hela tiden. Säger han förstår men jag tror inte han gör det för han vill ändå ha sex trots om jag gråter i smärta, ska alltid peta på en och vill hångla.

Har man jätte ont är inte direkt lusten där. Han kan dock ha sex om han vore döende, varit magsjuk eller genomförkyld med halsfluss.

Men jag ska inte ljuga, känner ibland att prata med en kurator skulle vara skönt, men, är så trött på läkare och allt runtomkring det. Är sådan här tack vare denna värk jag har, får jag hjälp med roten till problemet så lär säkert alla symtom avta.

Anonym
Anonym
11/14/15, 4:22 PM
#5

alltså om du inte ens är säker på att du älskar din pojkvän och att han inte verkar förstå och respektera dig så är mitt råd att du lämnar honom 

när det gäller sex så kan man prova o ta smärtstillande innan glidmedel kan också hjälpa till långt förspel är också bra och att verkligen värma upp innan man har sex 

men självklart så ska partnern förstå och respektera om man inte vill av någon anledning vill ha sex och jag tycker det låter helt horribelt att du tvingades slänga ut honom

själv har jag särbo och vi ses ungefär 1 helg i månaden passar mig utmärkt då känns det enklare att försöka att anstränga sig för att orka umgås man får ta lite extra smärtstillande o bita ihop o tänka på att man får vila o får vara ifred sedan men min särbo är oerhört förstående och anpassar sig väldigt mycket efter hur jag mår och vad jag orkar med 

vänner har jag inte så många o det blir mest att man umgås över Facebook o lite chatt o så vidare o sen någon gång ibland att man ses och gör något kul ihop

[LoveUnite]1
11/14/15, 4:40 PM
#6

Alltså jag slängde ut honom pga min smärta tog över totalt och när jag får så extremt ont vill jag vara ensam, har direkt ingen lust att vara social, prata, glo på film eller något. Är piller och sängen.

Ne, han har svårt med detta med sexet och verkar vara det viktigaste för honom.
Han säger alla rätta sakerna men… vet inte hur mkt jag kan lita på det.

Har varje gång fått backa undan när han blir för närgången, för jag vet vad han vill få ut av det. Jag menar, hångla dygnet runt gjorde man som tonåring. Därav jag inte direkt vill träffa honom så ofta heller för jag avskyr den pressen.

En puss när man ser varandra och någon liten puss under dagen och en farväl puss är väl normalt, eller ska man hångla hela dagen? Har jag missat något…

Jag har förklarat flera gånger till honom, senast för bara någon dag sedan.
Ne, jag tror inte jag älskar honom,  men jag tycker samtidigt om honom.

Kanske bara är vänskap jag gillar att ha med honom och inte ett förhållande.

Jag försöker avvakta lite för jag har något litet hopp inom mig att all denna värk ska försvinna och jag blir frisk igen och orkar ha en pojkvän på "heltid". Ska väl låta honom få lite tid också på sig så jag kan verkligen se om han förstår mig och respekterar mig.

Annons:
Mia-45
11/14/15, 5:12 PM
#7

Nämen va f-n…hångla dygnet runt gjorde man som tonåring….inte nu väl?
Det finns annat som är lika viktigt i ett förhållande än bara sex och hångel. 
Jag känner igen det du pratar om.
Mitt ex var sån med..han ville ha sex flera ggr per dag. Och detta var innan jag fick min diagnos. Jag visste inte ens att jag hade en diagnos heller…bara ont i kroppen. 
Och det gjorde ont att ha sex på ett sätt som det inte gjort ont innan. Torr och eländig. 

Har du pratat med honom om att han är för på?
Men att ha lite space tycker jag med är viktigt..känns annars som om man kvävs.

[LoveUnite]1
11/14/15, 6:28 PM
#8

#7 det är precis så jag känner.

Jag har pratat med honom flera gånger, en gång i början av förhållandet om att jag känner pressen att ha sex hela tiden, som sagt han säger alla de rätta sakerna, men pressen känns ändå, jag kan inte bli av med den känslan.

Jag har pratat med honom, förklarat för honom ang både pressen, sexet, min smärta och hur jag mår och är, hur jag är som person osv.

Att man inte ska behöva ha sex med varandra varje gång man träffas.

Innan pratade han bara om sex också och jag sa till honom att jag var ej intresserad av att bara prata om det hela tiden, det är också en form av press samt att jag undrar om du verkligen älskar mig eller om hela förhållandet bara handlar om sex för dig.

Han slutade och när han säger något ignorerar jag honom.

Han är inte lika mkt på mig som innan men ändå för mkt, jag vill inte hångla hela tiden eller bara helt plötslig att han börjar smeka mig och sedan försöker få mig att kyssa han och sedan drar han mig till honom. Varje gång.

Inte konstigt om jag inte direkt har lust att träffas.
Han säger vi kan bara titta på tv, men jag vet vad det innebär.

Jag har hållt en stor paus från honom nu, skriver inte lika mkt med honom och jag har ingen lust att träffa honom, jag saknar inte ens honom.

Har haft pojkvänner förr och då var jag även yngre men aldrig känt någon press och vi har haft skoj tillsammans, ut o hittat på saker, åkt hem till varandras föräldrar, träffat varandras familjer osv.

Han här har jag känt i 5 år och vi har varit till o från ihop 2 ggr nu och han har aldrig bjudet hem mig till hans föräldrar.

Känns inte seriöst, man ska vilja visa upp sin tjej till sina föräldrar snabbt om det är seriöst tycker jag. Alla mina andra pojkvänner har gjort det inom någon månad bara.

Ush nu när jag ser vad jag skriver inser jag lite saker, hehe.

Mia-45
11/14/15, 6:46 PM
#9

Hörrö vännen.

Jag skulle nog ta och göra slut om jag vore som du. 
Han kan inte mena allvar om du inte fått träffa hans föräldrar och ni har vart tillsammans i fem år! 😮

Det är ju det man ska ha i ett förhållande….skoj…hitta på saker ihop och inte bara vara hemma och ha sex…Nej usch! 
Jag känner panikkänslan komma krypande på mej när jag skriver det. 
Det kryper i kroppen av olustkänsla…så jag vet hur du känner det.

[LoveUnite]1
11/14/15, 7:07 PM
#10

Mmm, vet liksom inte om jag bara inbillar mig allt eller om verkligheten är så.

Känns också lite fel.
Han vill verkligen inte göra något annat än att bara sitta i soffan eller ha sex.
Jag fattar liksom inte.

Jag måste göra allt, om vi ska ut för att hitta på saker, släpa med honom och han står där helt ointresserad, kollar på klockan i biografen och när vi är ute bland folk då minsann håller han mig inte i handen eller har armen över axeln på mig, men hemma ska han klänga på mig.

Men även det är energi krävande när man har ont, att man själv ska vara den som ska hitta på något, och oftast gör jag ju det så vi ska komma ut och jag ska slippa vara hemma med honom.

Jag vill bara inte göra ett misstag, är misstaget att stanna eller gå iväg, jag försöker verkligen kommunicera med honom, han gjort små förbättringar men jag litar inte på hans intentioner med mig.

Just nu kommer jag nog bara undvika umgås med honom, för jag har verkligen ingen energi till det.

Mia-45
11/14/15, 7:14 PM
#11

Hööööö! Detta liknar mitt ex till punkt och pricka vännen. 
Han ville bara sitta inne och glo på tv..eller ligga sängen och kela. Han ville inte hänga med när sonen och hans tjej och jag skulle ut och spela bowling. 

Jag tror inte du inbillar dej. Det är så DU känner och lita på det. 

Den jag vart ihop med sprang omkring helt näck i lägenheten. Kom han hit så det första han gjorde var att klä av sej…lägga sej i soffan och pilla på sej själv…men hallå!!

Gå på din känsla vännen. Du ska må bra i förhållandet. Inte känna som du gör nu.

Zadeira
11/14/15, 8:30 PM
#12

För det första är det väldigt viktigt att du är tydlig med din pojkvän. Du verkar ha pratat med honom redan och så, men har du förklarat det så som du skriver det här? Hur du verkligen känner? Och hur du faktiskt mår när du har sån smärta?
Kanske har han svårt att sätta sig in i din situation och förstår dig inte även om du förklarat, och då måste du fundera på om det är ett sådant förhållande du vill ha.

Jag har en pojkvän som ständigt vill ha sex, men jag ställer sällan upp eftersom det gör ont, är jobbigt och ger massa konsekvenser efteråt som jag inte alltid orkar med. Han har också värkproblematik så han vet hur det är när man får ont, men han ser istället våra sex-stunder som enda gången hans värk lättar… För mig är det tvärt om, jag får ökade problem vid sex och undviker det helt.. Men vi får kompromissa och göra det när det funkar för mig.

Du skrev i  en kommentar att: "Men även det är energi krävande när man har ont, att man själv ska vara den som ska hitta på något, och oftast gör jag ju det så vi ska komma ut och jag ska slippa vara hemma med honom." Jag tycker det säger allt om det du egentligen känner… Slippa vara hemma med honom låter som en väldigt negativ känsla och tanke.. Slippa vara hemma med honom låter som att du vill och behöver undvika honom och att vara ensam med honom. Och så ska inte ett förhållande vara, varken med vänner, familj eller pojkvän. Det ska kännas bra.

Jag förstår också att du kanske inte vill umgås intensivt med din pojkvän när du har ont, men umgås ni aldrig bara på så sätt att sitta i varsitt rum och göra varsin sak? Jag hade blivit GALEN om jag skulle vara hos min kille eller han här och vi var tvugna att underhålla/sysselsätta varandra hela tiden. Jag åker gärna hem till honom och ligger och sover i hans soffa medan han sitter i ett annat rum och spelar datorspel… Då gör det inget om jag har ont och vill vara lämnad ifred, för det får jag ändå…

Nä, tänk över vad du vill ha för ett förhållande och om ni har ett sådant. Kan ni ändra det eller är det bättre att gå skillda vägar?

[LoveUnite]1
11/14/15, 9:07 PM
#13

Ja, jag har förklarat tydligt för honom, jag kan inte göra det tydligare.

Angående press för sex var en av de första sakerna jag satt öga mot öga och pratade med honom om, sedan all sex sms och sex prat, snusk prat, även det tog jag upp med honom.

Jag förklarade för honom vart min smärta är, hur det känns osv och att det känns inte bättre för mig.

Självklart får man kompromissa lite, det är inte så att jag aldrig har sex med honom, tror nog jag skulle vilja ha sex med honom lite oftare om han inte var på mig så mkt varje gång, då känns det mer som en frivillig grej och inte en påtvingad sak.

Jag kan liksom göra andra saker, jag är så pass att jag tycker vi ska kunna göra sådant. Men jag bor i en etta så man kommer inte undan så mkt. Men jag brukar ta fram datorn och pyssla lite, eller spela på mobilen medan han glor på tv, jag är dock hos honom i soffan, vill vara lite social ändå, men han ålar sig till mig och ska tafsa, smeka och kyssas, konstant, det kan dröja kanske 1 timme innan han börjar men det kommer alltid.

Äkta mys är mysigt men det är sällan han vill bara ha äkta mys.

Min hund brukar skälla och gå emellan, tror hon känner av min energi, så det är skönt med henne där. För då backar han. Han lyssnar ju på mig också, ibland.Men då säger han, åh jag vill bara mysa, eller jag är så sugen.¨

Jag skämtar inte när jag säger att det är så VARJE gång.

Jo, jag har funderat på förhållandet nästan sedan det började.
Jag kan se potentialen i honom, jag tänker liksom, kanske han bara är såhär just nu, kanske minskas med tiden.

Förutom att han överraskar mig ibland med lite fint, han lagar mat ibland, han är snäll. Finns ju bra saker med honom också, måste bara klämma in det.

Jo, jag funderar på förhållandet nästan varje dag, jag är liksom, jag vill stanna men samtidigt vill jag inte.

Annons:
[LoveUnite]1
11/19/15, 6:23 PM
#14

Så idag tog det slut. Jag förklarade allt för honom.

Han var duktig på att få mig att må som jag var den dåliga i förhållandet och att jag inte pratar med honom vilket jag sa jo, vi har suttit ner flera gånger och haft dessa diskussioner, både denna omgången och andra gånger under åren.

Jag känner en lättnad men samtidigt en sorg, jag förstår inte mig på mina känslor men jag vet att jag inte litar på honom och inte är attraherad till honom så det borde vara tillräckligt tycker jag. 

Tror tyvärr han manipulation med ord har fäst sig inom mig, han är duktig med sådant. En annan sa till mig att han mkt väl kan vara en sociopat. Å jag kan faktiskt hålla med. Mycket stämmer in på det. 

Är just nu arg på mig själv att jag föll för honom igen och slösat tid och energi på detta, ännu en gång samtidigt som jag vet att jag inte ska känna såhär och att det inte är mitt fel så känner jag så ändå.

Men skönt att det är gjort iaf, för jag har grubblat på det så länge.

Upp till toppen
Annons: