# Nu har jag gjort för mycket igen.... Author: chigak Har gjort alldeles för mycket igår och idag. Vi har klippt ner vår häck som vi har gemensamt med grannen. Även om grnnarna och vi gjorde det ihop så blev det mycket jobb för var och en. Igår klippte vi ner den och idag körde vi iväg allt riset till soptippen. Redan igår kväll kände jag ju att jag gjort alldeles för mycket. Hade sååååå ont i armarna. Men kände mig tvungen att hjälpa till idag då de andra satte igång. Tycker det är så svårt att säga att jag inte orkar. Men nu får jag ju lida för det. Armarna värker så jag håller på att bli tokig. Måste lära mig att jag inte klarar att göra lika mycket längre. Men jag har så svårt att acceptera det. Kände bara att jag behövde skriva av mig lite. ## Comment 1 Author: Rita-S självklart är det bara att skriva av sig. Att lära sig lyda sin kropp är en prosess som kan ta tid för alla, även undertecknade tog sin tid innan jag accepterade och sen lydde. Du kommer så småningon hitta din balans! ## Comment 2 Author: chigak Tack för ditt svar Rita. Många gånger klarar jag av att lyssna på min kropp och anpassa hur mycket jag gör efter det, men ibland så känns det så svårt att inte orka. ## Comment 3 Author: Rita-S visst gör det! Visst suger det att behöva avstå från saker man värkligen vill (antigen det nu är nyttesgrejer eller bara roliga grejer) och det är ju därför det tar sådan tid för oss att avfinna oss med och hitta en balans! Vore det lätt skulle vi ju pallat med det direkt eller hur? Vilket igjen understödjer att vi inte är latmaskar och därmed får fibro för att vi bara sitter på våran röv hela tiden. Vore det så skulle vi ju bara ryckt på axlarna av att vi inte längre bara kan röja i trädgården eller gå på 4 timmars promenad med motionsklubben. Det är täcknet på en flittig sjel anser jag, att man tycker det är jobbigt att behöva omställa sig till det nya nivået. Men på lång sikt tjänar vi inget på att envisas på att leva som förut, och det vet vi ju egentligen från första sekund. Det bara tar litet tid, men både du och jag kommer hitta våran balans och vårat nivå av värderingar, så att vi igjen kan leva så bra som det går! ## Comment 4 Author: Anna-Klara Bra sagt Rita! :) ## Comment 5 Author: chigak Instämmer, mycket bra sagt. ![Glad](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-smile.gif "Glad") ## Comment 6 Author: annsa Visst är det jättesvårt att hitta den där balansen. Men ibland brukar jag tänka, om jag gör det här så vet jag att jag kommer att ha ont efteråt, är det värt det. Och ibland bestämmer jag mej för att det är det. Då får man skylla sej själv![Skrattande](../tiny3/plugins/emotions/img/smiley-laughing.gif "Skrattande"). Jag tycker att fast jag vet vad jag ska o inte ska göra så blir jag less och gör mer än jag borde i alla fall. Lite för envis kanske. ## Comment 7 Author: chigak Känner igen mig i det du skriver annsa. Brukar också tänka så ibland. Och är många gånger för envis för mitt eget bästa. Men jag tycker ändå det som är svårast är att behöva säga till andra att jag inte orkar. När det är saker man ska göra tillsammans med någon annan. Mannen är ju inte inräknad där för han förstår mig så väl då han också har problem med kronisk värk. ## Comment 8 Author: lightseeker oj, oj oj, vad jag kände igen mig här då. Jag som älskar fysiskt kroppsarbete också är det inte möjligt längre, inte utan att jag får betala med två månaders inflammation i hela armen, värk dygnet runt, förlorad sömn nattetid och ÄNDÅ så vill man så GÄRNA kunna göra det "roliga" kroppsarbetet själv. Jaa, jag "lider" av att inte kunna göra det som jag alltid har tyckt om att göra, har också "svårt" att anpassa mig, men har nog inte helt tagit in mina nya förutsättningar, förräns jag läste den  här tråden. Min kropp, har ju vetat om detta i åratal, men jag fick alltid höra att jag kände efter för mycket, så då vande jag mig vid att ständigt köra över den. Att läsa att ni har det likadant, gör mig nästan gråtfärdig, av lättnad, för jag inser ju att jag inte har sjukdomen i huvudet, då. Men balans, vad är det egentligen? är det att inse att man aldrig mer, kan göra det som är roligt i livet: fysiskt arbete, dans, resor, anmäla sig till kurser, ha en partner, ha ett sexliv (fungerande)...livet kan ändå ha så mycket att ge, jag vet ju, för så här har det varit de senaste 12 åren, för mig. Men visset känns det. RIta skrev något så bra, att: Tecknet på att vi är sjuka på riktigt, är att vi känner att det är svårt att ställa om oss till att leva mer balanserat. Det skall jag lägga på minnet, kanske tom. skriva en lapp att ha över dörren, i framtiden. ## Comment 9 Author: Rita-S #8 det tycker jag var en riktig god ide. Ha med dig det utsagnet överalt. Vore vi lata ville vi ju bara haft en ursäkt nu, en riktig diagnos, att gömma oss bak för att fortsätta det liv vi ville ha eller hur? ## Comment 10 Author: lightseeker just det, rita-s, men jag vill vara frisk, klara allt som känns "normalt, istället får jag hela tiden göra avkall på den som var jag, förut. Jag har accepterat en del, långt innan jag fick diagnosen. Nu återstår det att släppa bitterheten, över alla de sk. vännerna, som svek och försvann. Levnadsglädje har jag, men förlåta och ha tillbaka dom gamla vännerna, är jag inte så säker på att jag vill.