Annons:
Etikettfibromyalgi
Läst 1560 ggr
Annautanh
2016-08-24 15:44

"sjukskrivning gynnar ej patient"

Det är min läkares utlåtande trotts att jag senaste 4 månaderna bara blivit sämre med min smärta. Hon säger att sjukskrivning bara ska ske om man ser att det gör att man mår bättre. Jag har gång på gång försökt förklara att jag försökt att arbeta men detta ger baksmälla från helvetet och jag vet inte hur jag ska få henne att förstå. Jag håller med om att jag inte blir friskare av att gå hemma, men samtidigt blir jag sämre av att belasta, lätt som tungt. Och jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag vet bara att jag inte ens fixar min egen hygien eller hushållet de flesta dagar, hur ska jag fixa ett jobb? Jag vill gärna tillbaka till arbetslivet. Jag saknar att ha kollegor och att ha något som driver mig framåt, men jag kan inte hantera min smärta och jag vet inte hur jag ska göra. Känns som att varje besök hos läkare bara gör mig sämre… Jag tycker såklart att jag behandlas förjävligt, för ur mitt perspektiv har jag inte fått någon som helst hjälp ifrån sjukvården med min smärta. De har säkert skött sina jobb, men jag har inte blivit hjälpt. Allt skjuts framåt, jag som är så ung å frisk i övrigt mår säkert snart bättre har det hetat i snart två år. Första möte på smärtrehab om några veckor. Jag hoppas de kan göra något, för jag har slut på ideer. Tusen tankar å frågor Efter första möte på smärtrehab i Lund, hur länge har det dröjt innan ni fått komma till utbildningen? (Står "några månader" i pappren) Är jag ute å cyklar? Borde man inte se till att jag faktiskt blir sämre när jag försökt arbeta när man pratar sjukskrivning? Ska jag bara ge upp? Ta ett jobb å bita ihop tills kroppen inte orkar mer? Hoppas att man dör ung liksom? För det är ju inte så att det inte går att bita ihop. Det är bara det att det dödar själen att konstant ha ont, att saker man älskar att göra skapar smärta. Och var ska jag vända mig? Läkare säger arbetsförmedlingen/soc. Arbetsförmedlingen säger läkare/soc. Soc säger läkare/arbetsförmedlingen. Jag kastas mest runt och kommer inte framåt.

Annons:
Amasten
2016-08-24 16:04
#1

Byt vårdcentral och läkare. Du ska vara sjukskriven om du har så ont.

Maria
2016-08-24 16:47
#2

Det finns ju möjlighet att vara sjukskriven 25,50 och 75%. Kanske det är något alternativ?

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annautanh
2016-08-24 17:11
#3

Jag tycker ju också det Amasten. Jag får nog ta och göra det. Har du erfarenhet av om privat är bättre än vanliga vårdcentralen? Ja Maria, jag har uttryckt det också att hon inte på allvar kan mena att jag ska jobba heltid. Men möts av samma svar, "jag tror inte sjukskrivning gynnar dig". (Läkaren tidigare svarade "ja, men att arbeta heltid är tufft även om man är frisk"). Och när jag beskriver att jag fått mer symptom antecknas något men ingen vidare frågeställningar, bara "ja, du har ju fått tid till smärtrehab, så det är dem som kan hjälpa dig". Jag upplever det som att jag inte tas på allvar för att jag är "ung och stark"

Maria
2016-08-24 17:12
#4

Så jobbigt.

Försök att söka dig vidare till någon annan läkare.

/Maria

Det är bara med hjärtat som man kan se ordentligt. Det viktigaste är osynligt för ögonen"
Ur Lille Prinsen.

Annautanh
2016-08-24 17:14
#5

Jag får göra det Maria. Tack för empati och råd. "Man måste vara frisk för att vara sjuk" stämmer verkligen. Men nu ska jag släppa dethär en stund och gå ut i solen. Hoppas ni får en okej kväll

Sundaychild
2016-08-24 21:20
#6

Jag har så ont för tillfället så jag ligger bara i soffan och kippar efter andan. Vet inte om det är resultatet av en stressig vecka på jobb, eller om det är nåt annat som gör att jag mår såhär. Men fulltid tar nog knäcken på en när man har konstant ont. Eller som läkaren sade "ja, men att arbeta heltid är tufft även om man är frisk".

Hur tror de då att det ska gå när man är sjuk? Å andra sidan vill jag inte ge upp. Var halvtidssjukskriven hela våren, men kan inte sköta mitt nuvarande jobb i längden på bara 50%.

Så ja, jag har tyvärr inga svar, bara egna frågor. Kram ❤️🌺

HjärtaAmor vincit omnia - Kärleken övervinner allt. Hjärta

Annons:
Amasten
2016-08-24 21:37
#7

#3 Jag har tyvärr ingen erfarenhet av privata läkare men jag vet att det kan skilja väldigt mycket från en läkare till en annan på vårdcentralerna.

Ankan76
2016-08-24 21:48
#8

Vad tråkigt det är med läkare som är så oförstående! I riktlinjerna för Fibromyalgi står det att det är bra om patienten inte är sjukskriven helt utan kan jobba viss procent utifrån patientens förmåga. Alltså, du kan tex jobba 25% och då godkänner försäkringskassan ( jag har koll på detta för att jag jobbar på en vårdcentral) . Så din läkare har antingen helt missförstått riktlinjerna eller så är hon bara nonchalant. Har du något jobb nu? Mitt råd är att gå till en annan läkare,ett tips är att fråga sköterskan när du ringer vilken läkare hon tycker är bäst ( de har bra koll). Be den nya läkaren om sjukskrivning på 75%. Sen jobbar du/ söker jobb på 25%. Ett annat tips är att skriva smärtdagbok som du visar läkaren,då kan hon/han se hur dina dagar ser ut. Lycka till! Kram

Zadeira
2016-08-27 08:52
#9

Jag är lite i samma sits, min läkare tycker inte det gynnar mig att gå hemma, men han förstår inte det här med att jag måste ha en återhämtningsdag efter en dag med jobb. För mig hade det bästa varit att jobba varannan dag. Nu är jag dessutom sjukskriven pga min psykiska ohälsa från min psykiater så egentligen kan inte min läkare göra mer än godkänna att jag går hemma fram till jag slutfört min psykiatriska behandling. Men jag fasar för vad som händer sen.

Jag ska faktiskt byta läkare. Även om de flesta läkare är på spåret att inte sjukskriva på heltid så måste du kämpa för att hitta en läkare som kan vara villig att sjukskriva på deltid och utifrån hur det funkar gå vidare! 

Sen är det också så att om du har ett jobb och måste sjukskriva dig jämt och ständigt så måste arbetsplatsen hjälpa till angående din hälsa och då kan läkaren kanske få sig en annan syn på att du faktiskt inte kan jobba så hög procent som du gör. Tyvärr innebär det att man måste gå en tid och bara kämpa, men även bli hemma de dagar man behöver.

Angående Smärtrehab i Lund var jag på utredning i april och började kursen i oktober. Tyvärr måste jag erkänna att jag inte fick någon som helst hjälp därifrån utan det har snarare till och med gjort min kontakt med sjukvården efteråt ännu svårare. De vill bla annat dra in alla ens smärtstillande mediciner så nu vill inte min läkare på VC längre skriva ut någon smärtstillande trots att min smärta är skyhög och jag inte kan göra något alls med den. Men andra har kanske inte lika mycket otur och får ut något bra av det!

Annautanh
2016-08-29 16:44
#10

Jag lider med dig Sundaychild! Får jag några kloka svar så skriver jag här igen. Ankan: Hon är otroligt nonchalant i sitt sätt. Bland annat sa hon till mig att kodein inte aaaalls är beroende framkallande så som tramadol. Hon lever i en egen värld tror jag. Jag har inget jobb, jobbade som personlig assistent, men min kund dog medan jag var sjukskriven så jag har i perioder varit aktivt jobbsökande, i perioder legat i sängen och inte kunnat röra mig pga smärta. 75% låter rimligt i mina öron, och jag har föreslagit det också. Dock känns det mindre rimligt just nu, är nog inne i något skov eller något för så här dålig har jag inte varit innan. Har i perioder skrivit dagbok, så den ska jag nog sammanställa till nästa läkare! Tack! Ja, det låter som en bra idé. Ska prova ringa runt lite! Zadiera: jag vet inte om jag ska skratta eller gråta!! 6 månader till???? Jag har helt ärligt gått å hållt uppe livsgnistan med att jag ska få hjälp i mitten av augusti, för så hette det i juni. Sen sköts det till september och ja, det är tufft när vårdcentralen ser det som att "ja? Men du ska ju få hjälp så nu gör inte vi mer tills dess"… Ärligt talat så vet jag inte hur jag ska fixa det, man är ganska nedbruten redan.. och framförallt om det inte ger så mycket som vården påstår. Jag hoppas bara att det inte behöver dröja så länge för mig. Fick du veta med en gång på första mötet när utbildning skulle bli av? Jag behöver nog börja söka fler alternativ, för jag hade på något vis hoppas att det skulle hjälpa mig få livet tillbaka, eller åtminstone ge mig redskap att hantera smärtan. Jag antar att jag inte är ensam om att tycka att det är ganska ovärt att leva med det. (Anser mig inte deppig, bara less på att ha ont och att smärtan tar mycket ifrån mig. Kreativ själv och mycket smärta i händerna.) Så jag måste ju hitta något som gör att jag tycker det är värt det ändå. Jag vill verkligen inte bli deprimerad eller värre. Dessutom orolig att min fysiska smärta (fullt medveten om att det hänger ihop osv, men jag är ganska övertygad om att där är något som inte stämmer i min kropp, jag har mycket symptom som är hormonellt relaterat och misstänker någon form av reumatism, utöver fibromyalgi symptom. Har jag "tur" beror allt på något hormonellt, har vissa avvikelser på prov så har remis till endokrinolog å inväntar tid dit) inte ska tas på allvar om det blev så. Det var lite så det här började nämligen. Diskbråck som aldrig slutade göra ont. Fick efter ett år även ont i nacken. Blev less på att ha ont och nedstämd. Läkare tyckte jag var deppig, skrev ut antidepressiva och de drog igång ångest och panikångest jag aldrig haft innan, hjälpte såklart inte mot smärtan. Gav upp efter tre veckor och har sedan dess kämpat med att bli av med ångesten på egen hand (och det är bättre). Galet vad mycket jag kräker ur mig idag! Förlåt! Vill försöka förmedla helheten på något vis. Ang att ta ett arbete och kämpa ett tag: har själv tänkt så, att bara ta ett jobb och bita ihop tills jag faller ihop helt enkelt. Men jag är rädd att jag inte kan ta mig upp då, det är läskigt! Men, hur hittar man ett jobb när man är sjuk? Jag har ganska bred kunskap och jobbat med mycket. Jag har aldrig haft svårt att få ett jobb innan. Men nu? Ärligt talat, vem anställer någon man kan räkna med är sjuk minst hälften av sina pass? Och vad skriver man ens i en ansökan? Ska jag ljuga/undanhålla mina problem för att få ett jobb? För ingen vettig människa anställer väl en sjuk person?

Zadeira
2016-08-29 17:07
#11

#10 Hur snabbt man kommer till är helt olika beroende på hur pass högt trycket är för tillfället, så visst kan du komma in tidigare på Smärtrehab om det blir platser lediga. Jag fick inte veta när jag skulle börja, de sa enbart att det kunde ta tre-sex månader. Sen ringde de en dag och sa att de hade fått en avböjning från en patient som inte kunde ta sin plats och jag kunde börja om två veckor.

Det är svårt för VC att hjälpa en när de vet att man är på väg att tas upp i smärtrehab-programmet eftersom det inte är lönt för dem att göra något nytt. Som med all vård är det vårdkö på månader och är det inget akut så är det bättre för VC att fortsätta med ex smärtstillande om du tar det tills Smärtrehab tar över. Det är inte lönt för VC att göra någon annan utredning eller behandling under tiden eftersom de knappast hinner påbörja något ändå.

Angående det psykiska måendet så är det en jäkligt stor omställning man måste göra för att lära sig acceptera hur saker är med kronisk sjukdom. Det är inte lätt och inte roligt, men det finns inga andra alternativ för att ändå behålla värdet i livet. Du har inte någon kontakt med psykolog/terapeut eller liknande att ventilera med?

npfutredning
2016-09-04 10:59
#12

Jag är lika dålig vare sig jag är hemma eller inte. Det spelar liksom ingen roll..Men där är vi alla så olika och hur det är, så man ska aldrig jämföra sig med någon bara för att denne också har fibro. Min kusin har F och jobbar 50 %, men min mamma är sjukpensionär sen 1996.

Väntade 26 år på utredning - nu är jag äntligen igång Pussmun

[HundochKatt]
2016-09-30 02:55
#13

Jag känner igen det där, men det är många, många år sedan min fibro bröt ut. 

Men just det där med att jobba och sedan vara helt urlakad i kroppen en-två dagar efteråt där man inte kunde knappt ens gå på toa, för att det gjorde så jäkla ont! Först sent på kvällen den andra dagen efteråt började jag kunna röra på mig igen utan att kroppen protesterade vilt. 

Då sökte jag för min värkproblematik och det var fruktansvärt jobbigt. Min husläkare sa bara "ta ett par alvedon när värken sätter till". Eh…. om det vore så enkelt så hade jag inte varit där alls! 

Jag försökte med annat, bla kiropraktor som faktiskt gjorde mig lite bättre då jag hade låsningar i ryggen (kotor som sögs ihop som sugkoppar). Men det kostade multum så jag försökte få remiss från läkaren.  Nej, han hittade åter igen inget fel på mig och dessutom visste han inte vad en kiropraktor gör!? En läkare ska väl ha koll?

 Faktum är att han var så nonchalant och oförskämd mot mig så jag anmälde honom varvid den jag pratade med (minns inte vad det heter) pratade med läkaren och jag skulle få komma ner för en ny undersökning kostnadsfritt. 

Sagt och gjort jag kom ner och han gjorde en undersökning igen, lika undermålig som tidigare och hittade inga fel. MEN, han blev nog lite uppskrämd av samtalet så han sa att han skulle hämta en annan läkare för en "second opinion". Gör det du sa jag bara och de båda kom. Den andra läkaren undersökte mig grundligt och när jag låg på mage på britsen så sa han att det här liknar ju fibromyalgi (hittade triggerpunkter). Jag hade givit vad som helst för att fått sett min husläkares min då! Då började han med att beställa prover för att utesluta annat. Men jag gick aldrig till honom mer utan bad om att få den andra. Som såg att den första inte alls hade tagit alla de prover som han borde ha gjort. Så nya prover togs (och min diabetes upptäcktes också) och han fastslog att jag faktiskt hade fibromyalgi. Och den diagnosen har inte ändrats trots utredningar hit och dit. Utförsäkringar och jag vet inte allt…. 

Så jag skulle ärligt byta läkare! Och förhoppningsvis får du någon som tar dig på allvar och hjälper dig.

Att få och ha fibromyalgi är psykiskt påfrestande. Man får försaka så mycket för att försöka må så bra som möjligt. Jag tex. älskar att baka. Men det har jag knappt gjort de senaste 13-14 åren om jag inte fått hjälp av någon av barnen (som numer är utflugna) som gjort de tyngsta jobben. Och det finns annat som jag inte längre kan göra tyvärr. Att vissa dagar inte klara av vardagen är tungt. Så hur ska man kunna jobba när det kommer sedan surt efter? 

En del klarar det, men det beror ju också på jobbet man har och framförallt så varierar diagnosen mycket människa till människa. Den är inte lik hos någon.

Jag har fått en annan läkare som jag nog haft i 10 år nu. I början jämförde han mig med andra fibropatienter. Det finns de som jobbar med fibromyalgi tyckte han. Jag blev flyförbannad när han sa det för andra gången och skällde ut honom riktigt ordentligt. Jag sa något i stil med att "du ska fan i mig inte jämföra mig med andra patienter. Jag är jag och inte dom!"

 Hehe, kan lova att han aldrig sedan dess jämfört mig med en annan patient. 

Jag tror att de flesta av oss har mött nonchalans, jämförelse och fått kämpa mycket för att ens få en diagnos och sedan jobba med att hitta rätt behandling som passar en utifrån andra kriterier (jag har tex. allergi mot viss värkmedicin). För att inte tala om att så många inom vården som fortfarande inte känner eller rättare sagt vill kännas vid diagnosen Fibromyalgi. Och så har vi det här med försäkringskassan…. att kämpa för sina rättigheter. 

Det tär på en psykiskt, det äter upp en rejält. Jag mår sämre idag än vad jag hade behövt göra om jag inte under alla åren blivit behandlad som skit i vården och av f-kassan och alliansen…  

Man ska vara frisk för att orka vara sjuk och få kämpa, men hur många är det? Hur många mår inte sämre av den behandling man har fått? Tyvärr alldeles, alldeles för många. 

Så än en gång! Byt läkare eller skäll ut denne efter alla konstens regler!

Annons:
Upp till toppen
Annons: