Annons:
Etikettsmärta-anhöriga
Läst 856 ggr
Zadeira
2016-05-10 20:33

Har ni förstående familj och vänner?

Hur har ni som har fibro det med familj och nära vänner? Är de förstående? Upplever ni att de stödjer er eller tvärt om inte alls är till hjälp? Bor ni ensamma eller med familj? Får ni extra hjälp i hemmet eller med saker ni har svårt med av familj eller vänner eller sköter ni allt själva? Har ni barn och hur tar de er sjukdom?

Ofta upplever vi med fibro att vår sjukdom begränsar och förstör vårt sociala liv, men många av oss har i alla fall en kärna av närmsta familj eller vänner som kan stödja oss. Hur är det för dig?

Annons:
Ankan76
2016-05-10 22:00
#1

Jag har ett fantastiskt stöd av min familj,både maken och barnen. Mina döttrar är vuxna och de handlar,lagar mat etc. De lyssnar på mig när jag är ledsen och maken masserar och tröstar. Min mamma är också väldigt gullig men bor långt bort. Min pappa har en psykisk sjukdom så där blir det inte mycket stöd. Jag har inte så många vänner ( självvalt) men 2 riktigt nära som är otroligt förstående. Även chef och arbetskamrater är stöttande ( jag inbillar mig att det är för att vi jobbar i vården?) Jag tror jag har väldigt tur med mina nära och kära,har hört skräckhistorier om andra! Hur är det för dig,Zadeira?

Zadeira
2016-05-10 22:42
#2

Men vad skönt att höra Ankan! Det låter som att du har det bra i din närmsta omgivning. Man ska ju omge sig med de man mår bra av i den mån det är möjligt, och det är kanske svårt att styra över arbetsplatsen men så skönt att det funkar för dig!

Jag har en mamma som också har fibromyalgi, vilket gör att jag och mina bröder är uppväxta med det sen smått och pappa redan var väl insatt i sjukdomen när jag fick min diagnos. Så  fibro inte var något nytt och konstigt utan det var liksom "bara" för familjen att ställa in sig på att jag har detsamma som mamma och så hjälps vi åt med det jag inte klarar också. Nu bor jag själv men har familjen några hundra meter bort och får mycket hjälp av dem när de kan, ex så brukar pappa skjutsa mig och handla och de hjälper mig med tunga saker i lägenheten som jag har svårt för själv.

Har en särbo med annan sjukdomsproblematik. Han kan inte hjälpa mig så mycket med fysiska saker men är ju desto mer stöttande, uppmuntrande och förstående på det mentala planet vilket är minst lika viktigt.

Vänner har jag inte många men de jag har är väldigt förstående, vilket jag tror egentligen är ett måste eftersom fibron kan göra umgänge så mycket mer komplicerat.

Mia-45
2016-05-11 06:23
#3

Jag är ensamstående så min sambo är min katt. 
Jobbar 75% så när jag kommer hem är det att laga middag..sen är jag slut. 
Hemmet blir lidande. 
Mina närstående förstår mej att jag har det som jag har det med värk och att jag inte orkar allt som innan. Ingen kommer hit och klankar ner på mej om jag har det ostädat. 
Orkar jag inte gå på nåt kalas så är det ingen som inte förstår. 
Och det är skönt.

Upp till toppen
Annons: