Bli tagen på allvar
Jag har gått med ständig smärta i flera år, jag har alltid ont någonstans men ingen tror mig och jag har enbart fått höra "du överdriver" eller "nu hittar du på igen". Så jag slutade prata om min smärta. Jag äter tradolan retard pga min smärta, jag är sjukskriven och kan inte jobba pga min smärta. Men mer än så är det inte - ingen utredning ingenting, jag har alltså ingen diagnos. Jag fick tipset av en vän att kolla upp fibromyalgi och jag började nästan gråta när jag läste om det. Kanske finns det ett namn för mina problem iallafall? Jag känner igen mig så väl i många av symtomen och problemen. Sambon och min mamma sa också det, att det stämmer garanterat in på mig. Så igår ringde jag vårdcentralen jag nyss bytt till då jag vantrivdes på den andra med ett litet hopp och skulle be om en utredning, på riktigt den här gången och inte bara "knapra dom här och så förlänger vi din sjukskrivning". Jag bemöttes av en ytterst otrevlig kvinna i telefonen, som tyckte att det egentligen inte var något att kolla upp då smärta är så diffust och svårt att göra något åt. I min ilska sa jag att jag vill bli kollad för fibromyalgi varpå kvinnan i andra änden luren skrattar och utbrister "du är bara 22år"… Ja 22år och långtidssjukskriven pga smärtor, vissa dagar kan jag inte ens ta mig upp ur sängen. Ska det vara så? Efter mycket om och men så fick jag en tid, inte förrän 20 oktober, men ändå en läkartid. Och då jävlar anamma är det inte den lugna patienten som kommer utan den krigslystna som är trött på att ständigt ha ont och aldrig få en ordentlig nattsömn. Hur har ni gjort för att bli tagna på allvar? Eller har det kommit automatiskt för er?
// Lise
When nothing goes right, go left!
![[JeanetteK]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Jaa du… Det är så svårt när man hamnar hos fel läkare. Jag har gått i många år utan att få hjälp. Senast var det min husläkare som förklarade för mig att fibromyalgi inte finns och att det endast är en slaskdiagnos som läkare kör med när de inte vet vad det är… Men jag fick hjälp via en sjukgymnast som direkt sa att du har nog fibromyalgi. Hon hänvisade mig vidare till en smärtläkare och då fick jag min diagnos. Dessa två läkare jobbar på samma vårdcentral….
Jag har också fått höra det mesta från att jag inbillar mig, att det är säker pga "kvinnoproblem", att eftersom jag varit deprimerad så är det därför mm mm. Det är inte förrän nu som jag blir tagen på allvar. Jag får nu hjälp av sjukgymnast, smärtläkare, arbetsterapeut och kurator. Jag får gå på paraffinbad för händerna och sjukgymnastik i varmvattenbassäng. Jag vill pussa och krama dom varje gång för jag tycker dom är så underbara. Ska även få gå smärtskola nu i höst.
Om du inte får hjälp nu i oktober så ge dig inte. På min vc heter detta MSM-team. Minns inte vad det står för nu. Men kika efterdet alternativt smärtklinik. Eller gör som jag och vänd dig tillsjukgymnasten och se om du kan få napp. Lycka till!!!! ❤️
#1 Va skönt att du blir tagen på allvar nu iallafall! Skönt att höra faktiskt, då kanske det finns hopp för mig också.. Tack, jag ska stå på mig denna gången. Jag är så fruktansvärt utmattad hela tiden så det enda jag gör är att aktivera hunden och sedan vila/sitta i soffan för jag orkar inte mer än så. :(
// Lise
When nothing goes right, go left!
#2 Jag vet vad du menar. Man är trött ända in i själen. Skillnaden när man faktiskt får en diagnos är att man jobbar för att bli frisk och inte måste bevisa att man är dålig. Stor skillnad. Hoppas att det går bra för dig nu. ❤️
#3 Ja, precis och det skulle göra stor skillnad! Tack!
// Lise
When nothing goes right, go left!
Ratlins, det kunde varit mig du skrev om i trådstarten. Jag sitter i samma situation. Jag bara hittar på och överdriver. Blodproverna visar att allt är som det ska, så jag har inget fel i kroppen. Ta en värktablett om du har ont så går det över. Så blir man bemöt.
Vadå hittar på! Varför skulle jag vilja hitta på något sådan här? När mina närmaste ser att jag mår dåligt och knappt kan röra mig utan att anstränga mig, ser de i syne då?
Nä jag börjar bli riktigt förbaskad och håller på att ladda för kämpa mig fram till en utredning. Tänker inte vara tyst längre och slå näven i bordet fast det gör ont.
Tack Jeanette för tipset att gå via sjukgymnasten.
#5 Sjukgymnasten är min stora hjälte i allt det här! Hoppas det finns flera som hon så ni också får hjälp.
#5 Usch va tråkigt att det verkar vara ett så vanligt bemötande. Som om en smärta som inte syns inte finns ungefär.. Hoppas det löser sig för dig också! 🌺
// Lise
When nothing goes right, go left!
Nu har jag fått tid hos sjukgymnasten, 23 september, så jag hoppas har bättre svar än läkarna. 😊
// Lise
When nothing goes right, go left!
Nu har jag äntligen varit hos min nya läkare, han lyssnade och tog mig på allvar. Han misstänker dock EDS så jag hänger väl inne på hypermobilitet ;) Men Gud så skönt det är att äntligen, efter åratal av konstant smärta, bli tagen på allvar och faktiskt få ordentlig hjälp!
// Lise
When nothing goes right, go left!
#9 Vad härligt att du hittade en läkare som lyssnade! EDS är en tuff diagnos att få, men skönt ändå att få veta vad det är. Jag har två kompisar med EDS fast två olika varianter av den och de upplevde båda att när de väl fått diagnosen så kunde de jobba mot att må bättre. Det är mycket oro i att inte veta vad det är som är fel.
#10 Ja, nu är ju inte jag helt disgnoticerad än men det känns ändå skönt att veta på ett ungefär vad felet är och att utredningar kommer göras för att kolla detta. Jag kan numera slappna av och faktiskt försöka ta hand om mig själv utan att ständigt tjata och oroa mig över vården. Det är dock tråkigt att ha blivit läkemedelsberoende under vägen, men det skulle läkaren också hjälpa mig med… Tråkigt att vara 22år och missbrukar pga vården!
// Lise
When nothing goes right, go left!