När det gäller djur så planerar i alla fall jag utifrån smärta och Fibron…

man måste ju vara ärlig emot sig själv och inse sina begränsningar i vissa fall…till exempel jag vet ju så väl att vissa dagar jag så ont att jag inte kommer utanför dörren då känns det ju verkligen inte rätt eller sjysst o skaffa hund…
och jag vill inte förlita på att andra ska hjälpa mig med mitt djur 

men när det gäller till exempel roliga saker som man vill göra så brukar jag inte låta smärtan hindra mig utan planerar istället in vilodagar före o efter

Idag hade jag inte skaffat min Zero. Han var trotsig och dragig och jag hade mycket värk i kroppen när han var ung och vi jobbade med hans uppfostran. Men då hade jag ännu ingen diagnos och hade heller inte haft hund tidigare. Måste tillägga att han idag är fem år och världens goaste och ett stort stöd under jobbiga perioder.

Jag har inte riktigt hittat min balans i livet än och har en tendens att göra för mycket när jag mår bra för att sen krascha. Det är så dumt och så fel, men samtidigt är känslan av att må bra så härlig att inspiration och lust bara dräller in.  Det är en utmaning! Men man vill ju inte behöva planera precis allt heller…

Jag planerar och drömmer utefter mina begränsningar. Jag hade som tonåring drömmar om egen häst, men i dagsläget inser jag att det inte finns en möjlighet till det så jag har hittat medryttarhäst två dagar i veckan. Det är vad jag fysiskt orkar med. Jag anser att det inte är rättvist att en häst, eller hund som jag också gärna vill ha, ska bli lidande och inte kunna få vad den behöver.

Jag försöker vara medveten i mina planeringar om hur det kan påverka min kropp och försöker hitta lösningar som funkar. Vilodagar (eller bara vilostunder) är guld värt. Ibland får man inse att vissa dagar går kanske inte den där heldagsutflykten att genomföra och då får jag planera om. I slutändan är det ändå värken/smärtan som får vara avgörande.

Tack for era svar! :)

Jag har alltid varit head first och pressat mig da jag inte hade diagnos men jag ar verkligen mycket snallare mot mig sjalv och min kropp nu. Kanns som mina varderingar forandrats drastiskt. Jag har liksom inget att overbevisa langre och behover inte langre ta "du har ont for du sitter still for mycket, du maste pressa dig att trana och bli battre sa kommer varken forsvinna"

Jag försöker leva mitt liv som jag vill ändå. envis som synden till både positivt & negativt. Jag öppnar snart hunddagis & pensionat.  Jag föredrar stora hundar då de oftast är bättre uppfostrade. Lättare att klappa osv för jag slipper böja mig. Den ena lilla hunden jag har här är en pina. Om han hade varit större hade han klassats som farlig. Men nu kan jag ta honom under armen om han uppför sig illa.

Min hund väger 50 kg, en mix mellan amstaff/schäfer/bc/ rottweiler. Mitt allt. Vi ska ha en ännu större hund när vår kille är gammal.

Jag försöker gå runt milen varje dag Nu under xtrem värmen går det inte. Fått börja kortare rundor & sen öka på. de första gångerna jag gick 8 km rundan fick mannen hämta mig efter 2/3. Nu fixar jag det utan problem.

Vissa dagar vill jag bara gräva ner mig ( som idag), men vad hjälper det? Nej, på med skorna & gå ut. Jag svär, förbarmar mig över denna hemska sjukdom & fortsätter gå.

Hur jag ska fixa att vara eget företagare & jobba normalt 6-18 vet jag inte. Men det är min dröm.

#5 Bra gjort av dig! Min läkare säger att man ska röra sig trots att det känns som att man helst vill ligga som en boll och invänta en bättre dag. Däremot ska man inte träna för hårt för det triggar smärtan i stället. Så det är ju balans även i detta. Jag ska börja gå med hunden igen när värmen ger sig. Nu blir det inte mycket av någonting. 😕

#6 nej, nu blir det inga vettiga promenader. Varit ute två kvällar nu o kollat konditionen efter halva sommaren. Träningsvärk som heter duga. Längtar till hösten.

#5 Ja jag känner samma här på gården.

Jag frågar för att jag är intresserad av en strävhårsras som kräver flera timmars pälsvård och jag vet med mig att jag inte klarar av det utan att må skit flera dagar efteråt och då är jag inte ens klar med hela hunden.

Så känns smartast att låta bli.